Minnesbilder

När vi hade återträff för vår grundskoleklass, 30 år senare, var det en kvinna som tydligt kom ihåg mig från en orienteringsdag. Hon berättade hur hon mindes att jag, tillsammans med NN, gått vilse, hamnat fel, och blivit återförd till klassen i polisbil. Problemet med berättelsen, för min del då, är att jag inte minns det alls. Jag tror inte, är faktiskt rätt säker på det aldrig hänt. Det trodde inte heller en av mina bästa vänner som hörde samtalet: ”Men varför sa du inget? Det där var ju inte sant. Du har ju världens lokalsinne. Det var ju NN och NN som kom med polisen.”

Sådant där kan ställa till det. Vem äger våra minnen? Kan minnen vara falska? Måste minnen överensstämma med en verklighet? Vems verklighet i sådana fall? Kan ett minne någonsin överensstämma med en verklighet? Faller tillbaka till ett Paul Auster citat: ”Minnet är den plats där saker sker igen, en andra gång.” En andra gång. Inte i repris. Minne har rätt lite att göra med det som verkligen skedde. Tiden förändrar minnet. Erfarenhet förändrar minnet.

Påmindes om samma fenomen som orienteringshistorien idag då jag fick ett mail från en person som alltid påminner mig om den förvånade omeletten som landade på Stora Gången i Medevi för att jag, som barn, envisades med att springa i vägen för servispersonalen. Jag tror inte att det är sant. Inte att jag satte krokben för servitörerna så att maten for iväg i luften. Dessutom är personen i fråga inte tillräckligt gammal för att jag skulle ha varit ett bångstyrigt barn under dennes tid som servitör.

Men ändå, av någon anledning, är det just detta med omeletten som format hans minne, hans bild av mig. Ett bångstyrigt barn som bara skrattade åt den förvånade omeletten. ”Syster Yster!” skriver han, 40 år senare. Han är nog den ende i min bekantskapskrets som skulle ta till en sådan hälsningsfras. Jag tror inte att det är sant det där med omeletten. Det skedde inte. Men, ‘Syster Yster’ slog an i mig. Det kanske är lite mer som henne jag ska bli. Hon finns redan. Så även den vilsne orienteraren.

Det är knepigt. Alltsammans. Två tankar om att minnas.

1)
”Kanske är det så att hon, genom att skriva ner Honom i en bok, raderar honom ut ur sitt minne och reducerar honom. Förpassar honom likt en semesterbild till ett fotoalbum. När erfarenheten på så vis struktureras, som fotografier i ett album, förlorar den sin betydelse, stelnar, mister möjligheten att gripa in.

vad var det som skedde?

När brevet är klart kommer hon inte längre att behöva honom. När brevet är klart är hon redan hos honom.”

2)
Längtan är lika tydlig som barnhanden på min kropp
lika nära som munnen som viskar i mitt öra
men tiden förändrar minnet,
tankarna förändrar minnet,
mal det ned tills endast dess rester finns kvar
och de minner inte alls om det som en gång var

5 comments

  1. Visst sviker oss minnet och visst kan vi kasta om och förväxla saker. Jag har gjort summariska anteckningar från mitt liv sedan 1957 (!). När min tonårsfästman (jag var arton år) hade dött häromåret, läste jag hans brev som jag hade kvar och kollade i gamla almanackor. Det var lite otäckt hur saker kom i fel ordning i mitt minne. Och hur jag hade gjort en annan bild av saker än den jag fick när jag läste hans brev och såg mina anteckningar då långt senare i livet. Vi ska nog inte lita helt på det vi minns från vår barndom! Men samtidigt är det fascinerande hur det i min ålder nu dyker upp gamla minnen genom till exempel föremål som man ser, som ger hela händelsekedjor.
    Det är nog bra att spara både gamla brev, anteckningar och prylar ibland!

    1. Ja, det där kan man fundera kring – men visst är det fascinerande hur vi skapar de minnen vi behöver. Jag går fram och tillbaka med det där att föra dagbok och anteckna – men ibland när jag läser gamla dagböcker kan jag förvånas över hur man uppfattade det då, och hur man ser på saker och ting med lite tid däremellan. Det är intressant, om inte annat. Nä, man ska nog inte helt lita på sig själv i det man minns – eller i alla fall inte glömma bort att det finns helt andra minnesbilder med.

  2. Spännande med minnen som förändras. Och vissa saker som man glömmer. Tiden är en egendomlig påminnare och raderare.

  3. Minnen är ju också tröstare, särskilt när man tänker på någon nära som inte längre lever, då spelar det ingen roll om man (omedvetet) ”friserar”.
    Ingen människas minne är identiskt med någon annans, man kan berätta för varandra men inte jämföra. Att vårda sina minnen är viktigt för att ”hitta” sig själv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s