5:e i Påsk: Att växa i tro

Hur växer man i tro? Söndagens texter ger ett glasklart svar: Genom att älska. Hm. Hur svårt är inte det? Eller lätt?

Egentligen står allt i Söndagens texter. Läs dem bara. Låt dem sjunka in. Det som står. Gud vill oss något, Han säger:

”Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. Då förstår vi att vi är sanningens barn, och om vårt hjärta dömer oss kan vi inför honom övertyga det om att Gud är större än vårt hjärta och förstår allt. Mina kära, om hjärtat inte dömer oss kan vi stå frimodiga inför Gud. Och vad vi än ber om får vi av honom, eftersom vi håller hans bud och gör det som behagar honom. Och detta är hans bud: att vi skall tro på hans son Jesu Kristi namn och älska varandra så som han har befallt oss. Den som håller Guds bud förblir i Gud och Gud i honom. Och att han förblir i oss vet vi av anden som han har gett oss.”

Jag kan knappast hävda att jag står frimodig inför Gud. Det är mycket som är i vägen. Tre tankar.

1) Tro är inte ett verb. Det handlar inte om mig. Vad jag tror är helt och fullt oväsentligt. Att Gud tror på mig, på oss, är fröet som vill växa. Överlåtelse. Tro är ett substantiv, en gåva, som vi kan ta emot, eller inte. Tron vill vara i oss, den vill ge oss förmågan att älska, den vill vår kärlek. Människan tänker fel när hon funderar kring hur hon kan växa i tro, det är Gud som ska växa tro i oss. Gör vi, eller Är vi? Låter vi Gud ske?

2) Treenigheten är jobbig. Vår kärlek till Gud är betingad – vi kan tro oss älska Gud men den kärleken är aldrig större än kärleken till vår medmänniska och till oss själva. Detta är som det är. Varje gång vi stänger vi ute en annan människa begränsar vi det som är Gud.

3) Jag vet att det är möjligt. Jag har under min tros bana stött på ett fåtal personer som älskat med Guds kärlek – de är ytterst få som vågar ta, som når det steget. De blir till ohygglig inspiration för alla oss som längtar. På detta vill jag tro. Det är möjligt.

Vad vacker den är, Söndagens text, Jesu ord:

”Om ni håller mina bud blir ni kvar i min kärlek, så som jag har hållit min faders bud och är kvar i hans kärlek. Detta har jag sagt er för att min glädje skall vara i er och er glädje bli fullkomlig. Mitt bud är detta: att ni skall älska varandra så som jag har älskat er. Ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för sina vänner. Ni är mina vänner om ni gör vad jag befaller er. Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader. Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er och bestämt er till att gå ut i världen och bära frukt, frukt som består, och då skall Fadern ge er vad ni än ber honom om i mitt namn. Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.”

Detta är kärleken, inte att vi har älskat Gud, utan att Gud älskade oss först.

5 comments

  1. Jag skulle vilja säga att tron är både substantiv och verb. I den katolska mässan ber vi strax före kommunionen: ”Herre, se icke till våra synder utan till din Kyrkas tro”. Kyrkans tro är substantivet, innehållet, men att vi ber så är ett uttryck för vår tro (verbet) på Kyrkans tro. Vi växer både i tro, hopp och kärlek när vi överlämnar oss åt Kyrkans tro.

    Treenigheten uppfattar jag som förutsättningen för att vi skall kunna tala om att Gud redan till sitt väsen är kärlek. Fadern älskar Sonen och Sonen älskar Fadern, och denna kärlek som strömmar mellan Fadern och Sonen är Anden och den strömmar också till oss.

    Jag önskar dig en välsignad helg fylld av den heliga Andens kärlek!

    1. Ja. Den strömmar också till oss. Tänker så här: kyrkans tro (=Kristus) är innehållet, och innehåll behöver en form. Att vara och att göra. Din kommentar fick mig att tänka på engelskan – där man har två olika ord för tro – I have faith – i.e. som något som man tar emot och I believe – i.e. som något som man gör. Båda behövs. Jag tror faith kommer först, men är inte säker. Kommer oavsett att njuta av textläsningarna imorgon.

  2. Lärljungarna var som de var, på olika ”steg” i sin tro, ändå fick de alla Anden. Faktum är, att det just är Guds kärlek som gör oss frimodiga inför honom, att faktiskt stå där upprätt och : här är jag, ingenting gömt.
    Vi duger, vi är här, vi är människor skapade av Gud, glorious imperfect.
    Jag tror att vi behöver lämna ”tänkeriet” därhän ibland. Vi måste våga vara Guds fullkomligt älskade barn, åtminstone någon gång ibland.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s