1:a före Pingst: The Sky’s Got No Eyes

Man behöver minnas. Ibland kan musik göra det åt en. Hur var det att vara vuxenblivande? Den där sköra tiden mellan barndom, ungdom, vuxen. Hur kul var det? Eva Dahlgren. Hon har följt mig. Fick en fix ide och tankade ned några gamla låtar härom veckan och sprang med dem på löpbandet. De där texterna som var så viktiga för mig en gång i tiden – jag var ung då – men de satte ord på något. Jag är inte ensam! Vad handlade de om? Jag teleporterades när jag sprang tillbaka till det där rummet i vilket dessa texter blev kött.

”The sky’s got no eyes. Is that why people suffer,
why the good are crawling just to die?

We are blind. Is that why we’re judging
cause we’re all in need of being right

It’s not easy to live here

The sky’s got no eyesIs that why life’s a mystery,
it’s so expensive with honesty in our hearts.”

Det skar rakt in i mig.

Och:

”Jag struntar i evigheten.
Men ge mig plats här i verkligheten.”

Det bättrade sig. Tjugo år senare. Fortfarande Eva Dahlgren. Hon talar fortfarande rakt in i.

”Det var som en annan värld, och vad ska jag göra? Hoppas att drömmen bär, det är det jag vill höra. … Hoppa och hoppas att det bär.” (De modigas sång)

Denna vecka ska jag inte söka vara modig. Eller, så är det det jag ska vara. Jag ska försöka minnas hur det var att vara i detta:

”The sky’s got no eyes.
I think the Gods play tricks on us.
If there are Gods, they play, tricks on us, fairness just exist in their minds, in their sparetime.
It’s not easy to live here.”

Det är ju där som så många, de flesta?, befinner sig.

I det har jag veckans Jesuord i fickan: ”I världen får ni lida, men var inte oroliga, jag har besegrat världen.” Så får man hoppas, och hoppas att det bär. Och det gör det.

4 comments

  1. Det är något speciellt med den här veckan mellan himmelsfärden och andeutgjutelsen, en vecka att träna sitt hopp tänker jag. Håller löftet? Vågar jag lita på att hjälparen ska komma till mig?
    Vad finns i denna värld som förkroppsligar hoppet?
    Jo faktiskt, det gör kyrkan, att den finns och att den bevarar hoppet om hjälparen om hjälparen som ska komma. Bären varandras bördor gäller även idag, vi får tro åt varandra, vara vikarierande hopp, då är vi kyrka och till det krävs, som du skriver; Mod.

    1. Visst är det. Hoppa och hoppas, det är en rätt bra uppmaning. Håller med dig om att Kyrkan är den plats som förkroppsligar det hoppet, men hur gör man det synligt och trovärdigt för andra, och speciellt de andra som inte alls känner sig hemma i en kyrka eller i en religion? Ska fundera på det.

  2. Ja, hur gör man? Det handlar om oss, var och en, om inre omvändelse och ”kritisk lojalitet” om man kan säga så.
    Franciskus reformerade kyrkan inifrån genom lydnad, det måste vara möjligt igen, tänker jag. Fortsätter funderandet……………………

    1. Lydnad är ett sådant där ord, eller livshållning, som är svår att förmedla i en individualistisk tid då man ska ‘kan själv.’ Men, ja, ska man försöka måste det ta sin början och bottna i den egna omvändelsen, och i att försöka vara den sann och trogen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s