Det sjunde steget: Om Gud inte givit oss tårar

933986_10151400161377896_1659268667_nHar nu kommit fram till steg sju. Ett steg i taget. Jag inhandlade Johannes Climacus The Ladder of Divine Ascent efter resan till Sinai som råkade infalla under Climacus helgondag. Vi fick undervisning om honom och även möjlighet att vandra i soluppgång till den eremitgrotta där han spenderade 40 år av sitt liv. Där finns ett kapell nu. Bilden är tagen där – snacka om att bada i ljus.

Sjunde steget handlar om sorg, om att sörja. Det finns ett stycke där som slog an i mig när jag nu läste det – och det handlar om tårar. Och om dopets vatten. Hur de hänger ihop. Jag har läst om den kopplingen i Makarios bönbok som jag har på kontoret och inte här, finner detta viktigt. Så här skriver Climacus (fritt och slarvigt översatt från den engelska texten):

(Att sörja i enlighet med Gud är själens melankoli)

”Om du begåvats med sorg, håll fast i den med all den styrka du har, för den kan lätt gå förlorad. Precis som vax som smälter nära eld kan den lätt upplösas av oljud, världslig oro och lyx, och framför allt av pratsjuka och tramsighet.

Tårarna som kommer efter dopet är större än dopet, även om det kan tyckas dumdristigt att säga så. Dopet renar från det onda som var inom oss, men synderna som begås efter dopet renas genom våra tårar. Dopet som vi fick ta emot som barn har vi alla befläckat, men vi renar det igen och igen med våra tårar. Om Gud i sin Kärlek till mänskligheten inte hade givit oss tårar, så skulle de som blir räddade vara få och väldigt svåra att finna.”

Den engelska texten lyder så här: If you are endowed with mourning, hold fast to it with all your strength, for it can easily be lost if it is not well secured. Like wax melting near fire, it can easily be dissolved by noise, worldy cares and luxury, but, in particular, by garrulity and frivolty.

The tears that come after baptism are greater than baptism itself, though it may seem rash to say so. Baptism washes off those evils that were previously within us, whereas the sins committed after baptism are washed away by tears. The baptism received by us as children we have all defiled, but we cleanse it anew with our tears. If God in His love for the human race had not given us tears, those being saved would be few indeed and hard to find.”

Vackert så.

12 comments

    1. Då är det för dig som jag skriver. Tack. Ovan var väl, om nu rätt ska vara rätt, inte något jag skrivit, men ett citat – men när jag läste det kände jag verkligen: Wow, precis så! Kul att du tyckte om. Ha en fortsatt bra pingsttid!

  1. Det är befriande med människor (som Climacus) som tar sin tro på blodigt allvar, som så att säga tar med båda sidan av myntet.
    En skrämmande tanke är: ”tänk om vi inte hade fått förmågan att gråta”, vad vore vi då? Jag tänker att det gör oss till mänskliga människor.
    Gillar att han säger att att tårar renar oss åter till dopets löften.
    Har inte läst Climacus, fått för mig att han är svår, men du inspirerar mig till att försöka nu, tack!
    Frid och allt gott i hänryckningens tid!

    1. Han finns inte på svenska – och den engelska texten är rätt ålderdomlig. Sedan är det ju en asketisk teologi som ligger rätt långt från vår tid. Detta sagt, det finns guldkorn i texten. Jag har läst Stinissens tolkningar av Teresa av Avila och Johannes av Korset, och skulle gärna försöka hitta en liknande brevidläsningsbok till Climacus. Men, kapitlen, stegen, är korta så man får läsa långsamt och glädja sig åt det som man förstår och ha lite fördrag med resten. Eller något sådant. Kul att det talade till dig – ja, det är en vacker tanke med kopplingen tårar och dopets vatten.

  2. Här kommer ett lästips, om du inte redan läst:
    Olivier Clément, ”Källor”, rekommenderas varmt. Ingen lätt bok, men otroligt matnyttig, inte menad för sträckläsning utan i lagoma portioner att idissla. Bifogar en länk till en recension av boken, av Gunnel Wallquist. Boken utkom på svenska 2004. En bok för ”vuxna” troende om kyrkans tro och liv. Från den tidiga kyrkan men med koppling till nutid.

    http://www.svd.se/kultur/litteratur/djupt-under-den-heliga-braten_29915.svd

  3. Just det, där finns pärlan och den måste man jobba för att gräva fram, men det lönar sig!
    Här ett litet exempel om bön (från 100-talet) :
    ”Jag sträcker ut mina händer och välsignar min Herre.
    Ty mina händers utbredande är hans tecken, och min utsträckning är det uppresta korset. Halleluja!”

  4. Om vi nu verkligen lever i en kärleksrelation med Gud, så kan vi ju inte bara ta emot. Det är en mänsklig egenskap att vilja ge, särskilt till den man älskar. Jag tror dessutom att Gud har en del bekymmer och behöver våra förböner och vår välsignelse. Då växer Gudskärleken i oss.

    1. Påminner mig om en predikan som Biskop Thomas höll i Högalid. Om bön. Att så mycket bön handlar om vad vi vill ha från Gud, och han tänkte sig Gud som sittande vid ett stort bord där han dag efter dag tog emot människors klagan och önskningar. Och om den glädje Gud kände inför den människa som ställde sig inför honom och sade: Gud, vad kan jag göra för dig.

      Du har så rätt – ändå hör det väl till ovanligheterna att välsigna Gud i sin bön.

  5. Jo, det gör det, men det gläder mig att ha upptäckt denna möjlighet till samarbetet s.a.s.
    Ofta lär kyrkan att bön har tre ledord: Tack, förlåt och hjälp, men som Guds medarbetare behöver vi också lovsången och vår välsignelse av Gud.
    Låt oss oförtrutet bära med oss frågan, som du skriver: Vad kan jag göra för dig, Gud?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s