De första orden och de sista

bildIbland efter omläsningen av en bok reser sig frågan: Har jag läst verkligen detta tidigare? Är det samma bok? Lite så var det att läsa om Den Store Gatsby – som är månadens bokcirkel bok. Det var jag som föreslog den – med allt hausse kring filmen blev jag nyfiken på boken.

Kanske är det så här: Första gången man läser en text läser man den för att man är nyfiken på vad som ska hända, vad som står, orden bär innehåll. Berättelsen är viktig. När man så läser med facit i hand, när man vet vad som kommer att ske, kan man slappna av, stanna upp inför uttryck, orden bär mening, ord blir till bild.

De första orden och de sista. Kan det bli bättre än så här?

Första meningen: ‘I mina yngre och känsligare dagar fick jag ett råd av min far som allt sedan dess har funnits i mina tankar. ”När du får lust att kritisera någon,” sa han, ”så kom ihåg att alla människor i världen inte fått samma goda förutsättningar som du.”‘

Slutord: ‘Som båtar mot strömmen kämpar vi framåt och drivs ständigt tillbaka till det förflutna.’

Jag tänker se filmen med Leonardo trots att den blivit totalsågad av de flesta. Kan förstå det och ser det omöjliga i att göra film av en bok där ‘handlingen’ egentligen inte är vad vad det handlar om. ‘Handlingen’ är rätt banal: Ung man ägnar sitt liv åt att söka vinna tillbaka en ungdomskärlek som visar sig ha varit, och förblir, omöjlig. Mot denna fond finns en outtalad berättelse som – tror jag – varken har att göra med att dra paralleller mellan vår tid och 1920-talet eller att göra upp med materialism. Det handlar om något annat.

Vad är det att vara människa? Det är väl bara om man lyckas borra tillräckligt djupt i den frågan som man kan man ge upphov till en klassiker? Klassiker då inte som en text som överlever tid, som man kan återkomma till, utan som trotsar tid. De djupast existentiella frågorna är på intet sätt moderna, de är tidlösa, eviga.

Finner det intressant att Baz Luhrmann fick för sig, anno 2013, att göra film av The Great Gatsby. Det säger någonting om någonting. Får återkomma till det när jag sett filmen.

Och så detta. Scott Fitzgerald och Zelda, dessa i sin tid fruktansvärt trasiga människor, men vad de ändå lämnade efter sig. Scott dog 44 år ung, rätt förbränd, helt missbrukad. Får mig att tänka på veckans läsning, Mose vid den brinnande busken, om att bli seende, och Moses spontanreaktion: Tag någon annan, inte mig, käre Gud, hur skulle någon som jag kunna? Men att ändå våga gå vidare.

4 comments

  1. Har också läst boken två gånger. Det är precis som du säger att det är först vid andra läsningen man uppfattar det som ligger under ytan. Mycket bra bok! Jag tyckte att filmversionen med Robert Redford var så bra så jag hoppar nog över den nya filmversionen faktiskt. Den förra lyckades förmedla det boken hade att säga och jag är rädd för att den nya kanske inte klarar det. Du får berätta här på bloggen vad du tyckte sedan.

    1. Jag har inte sett Robert Redford filmen heller, den är med Mia Farrow tror jag, man kanske skulle hyra den istället. Ja, det var intressant att läsa om och en mycket bra bok. Om jag ser filmen ska jag berätta mer om den – tydligen är den i 3D!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s