2:a eft 3: Tankar kring att vara kallad, att bli kallad, att få ett namn

Kallelsen till Guds rike, som är söndagens tema, kan man fundera kring. Den stora kallelsen, den övergripande, och så den dagliga kallelsen. Som troende har man väl accepterat den stora kallelsen – att det finns någon form av Gudomlig evig mening – så får man försöka dagligen att hålla den levande, inte döda den, inte kränka den.

Upplevelsen av vara kallad behöver dock inte vara kopplad till tro, det kan handla om känslan av att det finns vissa saker som man måste göra, att man är ämnad något, att ställas inför vägval där man inte tycks ha något val, där något rent intuitivt tar över. Detta måste jag göra, annars är jag inte den som jag är. Känslan av att det finns någon sorts sanning om våra liv – denna människa är jag, egentligen – är nog rätt universell. Det finns en plats där jag är helt igenom mig.

Man kan vara kallad att göra något, att välja något. Journalistik är ju förresten ett yrke som ibland sammankopplas med kall – eller med ett sorts rättvisepatos, viljan att blottlägga orättvisor. Det finns en sorts viktighet där, en ide om att det går att förändra världen med ord. Läkare, sjuksköterskor, är andra yrken som ofta förknippades med människor som kände ett kall. Att rädda liv. Det slår mig att vi inte talar så ofta om kallelse idag, det är ett sådant där ord som långsamt försvinner ur språket.

Den som jag är. Egentligen. Ja, så kan man också tänka sig kallelsen till Guds rike. Inte kallelse som att försöka finna den gudomliga planen för sitt liv utan mer konkret. Gud kallar oss i bemärkelsen Gud namnger oss, ser oss, kallar oss för att tala oss fram. Lite som Varde Ljus – och det blev ljus. Min egen omvändelse och kallelse kan sammanfattas i fem små ord, lite naiva, men ändå: ”Mitt käraste barn, du är.” Gud kallade inte för att göra utan för att namnge, ge identitet: ”Jag kallar dig mitt barn.”

Så kan man leka med orden. Att vara skapad av Gud – ett Gudsbarn – ja, det är väl det som jag är, som vi är, det som vi är kallade att vara. Helgade åt Herren. Vad det betyder tar det nog ett liv att komma underfund med. Morgondagens evangelietext väcker nyfikenhet. ”Följ med och se!” ‘Du ska heta…’ säger Jesus.

Guds kallelse beskrivs ibland som en befrielse. Där finns en urberättelse om det befriade folket, de som lämnat Egyptens fångenskap och som vandrar mot frihet. Det tar tid. Det är ömsom uppror mot Gud och tillit till Gud. Det tar ett liv. Själens fångenskap sitter djupt. Men, Gudsrikets kallelse är ändå någonstans alltid starkare och det är väl det man får överlåta sig till. Att det finns en plats där allt faller på plats, det finns en mening, även om man inte ser den, Gud överger inte. Den som följer med får se, eller något sådant.


PS: Morgondagens episteltext finner jag förresten lite knepig. ”Dem som han har kallat” och ”Dem han i förväg har utsett har han också kallat” – som om Guds kallelse bara gällde några, inte alla. Vet inte hur man ska läsa den.

8 comments

  1. Kåre Strindberg skriver i en genomgång an ”nådens ordning” följande om kallelsen:
    ”Gud älskar hela sin skapelse och har inte vänt den ryggen. ”Gud … vill att alla människor skall räddas” (1 Tim 2:3) och få evigt liv, glädje och lycka. Han kallar alla. Människan har frihet att svara ”ja” eller ”nej” till Guds kallelse till evigt liv. De som svarar ”ja” ”utväljer” Han. De som följer Hans vilja gör Han rättfärdiga. De som lever sina liv i gemenskap med Honom blir Kristuslika och vinner härligheten, saligheten, hos Gud”.

    1. Det kan jag instämma i, det är kanske just därför som textraden från Romarbrevet blir knepig. Ty dem han i förväg har utvalt – förutsätter ju att vissa inte är i förväg utvalda? Eller? Jag försöker förstå den från ett utifrån perspektiv. Man kan ju bli lite rädd av den texttraden, även om jag med inser det vanskliga i att läsa Bibeln utifrån Evangelieboken. Man behöver sätta det i ett sammanhang.

  2. Episteltexten måste man nog läsa med Jesusperspektivet, att Gud kallar alla, inte bara utväljer några. Då blir tolkningen, att det är GUD som kallar och utväljer. Gud gör det, inte för att vi förtjänar det, utan därför att han vill det i sin kärlek. När vi kallas, så vet vi oss utvalda. Det gäller alla.

    1. Instämmer med dig med, men som jag skrev i mitt svar till Marie så blir just det där avsnittet ändå knepigt. Jag har svårt att läsa den – om man nu bara ser var det står – på annat vis än att vissa männniskor redan har blivit utvalda – vilket genast leder till tanken att vissa inte har blivit utvalda – även om det naturligtvis inte står så. Ibland blir det som inte står viktigare än det som står. Man ska inte läsa bibeln ensam, sade en gång en klok präst till mig. Skulle vara intressant med en predikan utifrån just det där lilla avsnittet från Romarbrevet.

  3. Men vi måste faktiskt svara ”Ja!” och inte bara en gång, utan om och om igen. Kallelsen från Gud finns där redan från början: ”Människa var är du?” och väntar på vårt svar: ”Här är jag!”.

    1. Ja, det är en bra fråga att ställa sig och att tänka sig en Gud som ställer: ‘Människa, var är du?’ Ja, det där med att svara Ja är en daglig övning. Förresten, om du har Kyrkans tidning skrev Fredrik Modeus en riktigt, i mina ögon, bra betraktelse kring veckans texter. Försökte lägga in en länk till den men hittar inte på nätet.

  4. Hej, trillade in här i den intressanta diskussionen om episteln. En nyckel till att förstå episteln kanske är att tänka lite vidare kring det här med att vara utvald (av Gud). Gud utvalde Israels folk till att vara Guds folk. Det innebar inte att han valde bort alla andra folk, utan att det var genom Israels folk frälsningen skulle komma. Den frälsningen kom också alla andra folk till del. Guds utvalda, som Paulus talar om, blir då, i kraft av att de görs lika Kristus, också ett sätt för Gud att visa vägen till frälsning för alla människor.

    1. Hej Stefan,

      Tack för din kommentar. Ja, när man läser vad det verkligen står så är det ju precis så – det vill säga, det står ingenting om att Gud väljer bort, men när man läser texten rakt av är det lätt att göra den mentala kopplingen. Det vill säga, man förutsätter att ett väljande också innebär att något aktivt väljs bort – antingen eller istället för både och. Det är intressant. Och ja, visst omfattar Gud alla människors frälsning.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s