Mer om kallelse: Gå rakt ut i havet!

Om kallelse bottnar i att på något märkligt vis höra och besvara Guds tilltal, att bli uttalad, hur gör man? Hur funkar det? Om man lever i en tid där vittnesbördet om att ha hört Guds tilltal, om man nu vill drista sig att uttrycka sig så, snarast betraktas som något sinnesvagt, pinsamt. Citerar rakt av ur samma bok som föregående inlägg handlade om.

”Gud kallar oss till det som motsvarar det som vi innerst inne är. Därför erfar man ofta sin kallelse som en djup inre längtan, ja, som något som måste födas inom en.

”Att födas innebär födslovånda. Det är också en kamp att finna sin kallelse. Människan har så många motstridiga viljor. Hon dras än hit, än dit. Hon har lust med det ena, än det andra. Dessutom krävs att man vågar gå sin egen väg, att man inte gör det som ser bra ut i andras ögon, vad som ger högst lön eller status. När det gäller att finna sin kallelse måste människan våga stå ensam inför Gud. Hon måste ibland göra, precis som israeliterna när de flydde från Faraos armé, sätta foten i havet och gå ut i tro.

”För att finna sin kallelse krävs en insats från människans sida. Därefter finns det också olika kriterier som efter hand, om människan är trogen, bekräftar i en viss riktning, till ett val. Det första och viktigaste är att ta tid för bön. Att lyssna till Gud. Han talar tyst och diskret, med respekt för vår frihet. Världen är full av larm och propaganda. För att lyssna till Gud måste vi ta tid för tystnad. Här krävs en viss disciplin. Vi måste begränsa det yttre informationsflödet, stänga av bakgrundsflödet, kunna tacka nej – ibland – till ytterligare en aktivitet.”

Den där djupa inre längtan kan ingen ta ifrån oss. Den är nedärvd. Den finns där. När den gör sig påmind kan vi söka lyssna till dess inre röst, den som ljuder: Följ mig! eller ta till annat. Man kan tolka det på olika sätt. Kristus ropar inom oss, från vårt innersta, han finns redan där, nedärvd. Men så tänker jag på Jung och på starten av vad han kallar individuationsprocessen, man kan gå in i den eller så stannar man, vågar inte, då finns risken att man dövar, dödar, sin innersta längtan med arbete, droger, shopping, sex, självbekräftelsebehov – världen är onekligen full av alternativ när det kommer till larm och propaganda, till avledning.

Gud är starkare. Kommer till slut att segra. Ändå kan det vara svårt att tro. Man behöver uppmuntran. När jag läste den där texten ovan stod en mening ut, den gladde mig, uppmaningen: ”Sätt foten i havet och Gå Ut i Tro! Så enkelt är det, så svårt. Varje steg i kärlek är ett mirakel.

När det kommer till att finna sin kallelse måste människan våga stå ensam inför Gud. Avklädd. Naken. I det kan man finna inspiration i de som faktiskt litade på rösten som sa: ‘Följ din längtan! Gå rakt ut i havet. Jag är större än din rädsla för att drunkna. Trotsa din rädsla. Jag banar en väg.’

Det är väl det som alla längtar efter: Att den rösten är sann, på riktigt, verklig? Eller?

Människor tar inte sin andliga längtan till kyrkan idag. Visbydomprosten skrev om det i en blogg här om dagen. Läs här här. Det är bra att man inom kyrkan uppmärksammar detta, men samtidigt begår domprosten i sitt inlägg det där kardinalmisstaget som kyrkliga företrädare ofta gör – de ser sig själva som kyrkan, de ser till vad församlingen (= de anställda) ska göra för medlemmarna = De anställdas kyrka.

Jag tror inte att det är där det kommer att ske. Så länge som Kyrkan sätter antalet medlemmar framför att vara svar på människors kallelse kommer den att krympa. En kyrka som sätter medlemskap framför lärjungaskap är, och förlåt mig nu om jag låter ohyggligt förmäten, inte en Kyrka. Den är något annat. Vad längtar människor efter? Vad vill människor tro på? Vet inte, talar kanske bara för mig själv när jag minns, när detta kommer till ytan:

Intervjuade en gång Peter Halldorf apropå andlig förnyelse, växt, han sa: ”Jag tror djupast att det handlar om att Gud fångar en människas hjärta och så börjar den människan gå en väg. All förnyelse inom kyrkan har startat på detta vis”, säger han, och tillägger: ”Dessa människor är inte goda andliga förebilder i kraft av sina ämbeten utan i kraft av sina liv.” Läs hela artikeln här.

Just så.

Tjuvtittar på kommande söndags texter. ”En enda var han när jag kallade honom, men genom min välsignelse blev han många.” Som Abraham. Som Jesus. Som Franciskus.

4 comments

  1. Den helig Franciskus skriver:
    We have been called to heal wounds, to unite what has fallen apart, and to bring home those who have lost their way.

  2. ”Men ni är ett utvalt släkte, kungar och präster, ett heligt folk, Guds eget folk som ska förkunna hans hans storverk.” (! Petr 2:9)
    Tror att vi behöver sträcka på oss ibland och våga lite mer, för Guds skull.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s