Vem säger Ni att Jag är?

Frågorna ekar över tid och rum, slingrar sig över bäck och sten, över ländergränser, trotsar tid. Då, i området kring Caesarea Filippi var de få, Han frågade sina lärjungar, de svarade. Idag när frågorna kommer till oss är de lika relevanta trots att vi är fler. ”Vem säger människorna att Människosonen är?” ja, det är lätt att slingra sig ur den frågan. Att låtsas att människorna är någon annan vi själva. Dom har inte fattat, vi, jag, har. Som tur är kommer den brännande följdfrågan: ”Och ni, vem säger ni att jag är?”

Några har genom historien, som Simon Petrus, intuitivt förstått svaret på den frågan. Det är dem vi har att tacka. Kristenhet är inte längre några få. Vi är många. Och när vi funderar på hur vi besvarar den frågan – Vem säger vi att Jesus är? – kan vi ta rygg på de som liksom Simon Petrus vågade. Vi kan vilja våga. Det finns växt i det. Det är en start.

En melodi kom till mig när jag läste veckans texter. Började nynna. Gud skickade mig en psalm. Ett svar. Det skiftar väl över ett liv – hur vi besvarar den där frågan – men för min egen del hamnar det ofta i paradox. Jag vet, intuitivt, att svaret på vem Gud är ligger hos Gud, mina egna försök att sätta ord på det hela blir liksom bara till hinder, det är först när jag är villig att förlora (Min) Gud som Gud kommer att ske. Gud, när jag förlorar dig så sker du. Att förlora Gud är att vinna Gud. Att ge upp allt ger allt. Allt och intet är samma sak. Det handlar om Guds perspektiv, och mitt. Om att skifta perspektiv. Jag vet allt detta. Ändå kan jag inte tro – det är inte mitt. Så, man får klamra sig fast vid. Det måste kanske få vara så.

Psalmen då?

# 717, tack Ylva!

Så kom du då till sist, du var en främling,
en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder,
men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar, till salu,
vi skrev ditt namn på våra stridsbanér.
Vi byggde katedraler högt mot himlen,
men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv,
du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor,
du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar,
du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen.
Du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde,
den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv, den spegel som jag gömde,
bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar,
och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig, jag hör en koltrast
som sjunger timmen innan gryningen.

Så får man gå till sängs med den kortaste, mest sprudlande av bönder: ”Gud, sänd mig!”

4 comments

  1. Varför ska det vara så svårt att våga svara: ”är Messias, den levande gudens son”?
    Vi har ju svaret, han/hon/hen säger ”Jag är den jag är” och med det följer att jag vet vem jag är – i Kristus.

    1. Jag håller med dig. Men det svåra är kanske snarare att försöka enas kring vad ”Messias – den levande Gudens son” är – så fastnar man i en massa ord istället (min bild kontra din bild) och missar hela poängen. Jag tycker Ylvas psalmord är så vackra i det – de är både tröst och hopp.

  2. En gång i tiden fick jag i uppdrag att ringa till Ylva och fråga om hon ville skriva en psalm till millenieskiftet. Hon lovade att försöka!- Visst blev den bra, psalmen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s