Söndagsbön: Vad vill du med mig Gud?

Med tanke på att jag bor i Stockholm med dess näst intill enorma kyrkliga utbud är det kanske konstigt men jag har aldrig hoppat runt speciellt mycket. Jag prövar sällan nya Gudstjänster eller nya församlingar. Trivs i det invanda. Men, denna helg har jag deltagit i inte mindre än två för mig nya Gudstjänstsammanhang.

Dels var det en sjungen Vesper i Maria Magdalena igår och jag kom på mig själv, när jag gick hemåt, med att känna glädje. Det är någonting i formen och i tonerna, utöver då att Tidebönen i sig talar till mig – en Gudstjänst bestående av nästan uteslutande Psaltarens ord kan inte bli fel. Dessutom höll Per Åkerlund en predikan/betraktelse över dagens evangelietext som grep in, några ord ur den stannade kvar. Jag tog inte anteckningar, och jag vet att man ibland hör helt andra saker än det som sades, man lägger till och drar ifrån, ord är gäckande på så vis. Ibland drar de sig ifrån oss, föder nya ord.

Beundran, att beundra, att vilja sig beundrad, är en grogrund för avund – avståndet mellan de två krymper rekordsnabbt. För att bli älskande måste vi ge upp tanken att vilja bli beundrade, att beundra. Beundrar vi Jesus? Eller älskar vi Honom? Inte helt enkelt. Förresten tror jag inte att människans synd ligger i hennes oförmåga att älska, den oförmågan är medfödd, den ligger snarare i hennes ovilja att ta emot Kärleken som kommer till henne. Vi beundrar Jesus, istället för att älska honom, och därigenom hindrar vi den kärlek som ville bli vår, den som föddes in i vår värld, inkarnerades, för att möjliggöra vår kärlek.

Dels var det dagens Högmässa som jag firade i Mikaelskapellet. Den, och gårdagens Vesper, var del av akf:s kyrkodagar i Stockholm, och det var en lång mässa. En timme och fyrtio minuter. Men ingenting överflödigt. När jag gick hemåt funderade jag igen på vad det är i detta som lockar mig, för ja, jag faller in i den traditionella högmässan. En sak som jag fann befriande i dagens mässa var avsaknaden av distraktioner – och det fick mig igen att fundera på det där med delaktighet. Det är en svår fråga för när jag skriver, som jag ibland gjort, att jag längtar efter en kyrka Med mig och inte För mig, så leder det ibland till frågor om vad delaktighet innebär. Vill du läsa en text? liksom. Men, nej, det är inte det det handlar om.

Det handlar mer om att jag värjer mig för Gudstjänster som blir till produktion – till framföranden som reducerar mig till åhörare – och det blir lätt så med Söndagens Gudstjänst. Stora körer ska sjunga. Speciella musiker bjuds in. Namnkunniga sångerskor likaså. Missförstå mig inte nu, jag älskar pampig körsång, musik i kyrkan är viktigt, men jag undrar om man inte skulle separera det. Låta Högmässan vara mässa med fokus på den liturgiska musiken och sedan kunde man ju vid sidan av det ha musikmässor, eller körmässor, eller konserter. Vet inte. Men, jag fann det befriande idag att Högmässan inte inbegrep någon musikalisk underhållning. Däremot sju (tror jag) psalmer, och jag inbjöds sjunga med i alla. Tyckte om det.

Sist, denna Söndag, apropå ‘Vilka förväntningar har du på kyrkan’ så funderade jag kring det och rätt nära innan jag skulle dela med mig av dessa förväntningar slog det mig att: Vad ‘jag’ förväntar mig av kyrkan är rätt ointressant. Det är inte det det handlar om. Hamnade i min egen väg till kyrkan – jag vände mig till kyrkan med den omvända frågeställningen – efter en sorts tanke, visshet, erfarenhet, uppenbarelse som sade till mig: ‘Hej, Gud här, jag har en plan för dig, jag vill något med dig. Det finns ett syfte.’

När Gud talar till en människa kan man tro att man håller på att bli spritt språngande galen – det kan vara skrämmande, det kan te sig lockande. Det släppte inte taget om mig. Jag vände mig till kyrkan inte med mina förväntningar men med en längtan efter ett sammanhang för att söka svar på Guds förväntningar på människan.

1) Vad vill du Gud? (Vad förväntar du dig av mig?)
2) Hur gör man?

10 comments

  1. Man övar sig i kärlek, till sina medmänniskor, till Gud, till Kyrkan (med stort K) och man fattar ett beslut och säger ja till sin längtan.
    Enkelt? Nej, det tar hela livet, men man går på vägen…..

  2. Jag gillar inte en massa körsång i vanliga gudstjänster, vilket tyvärr blir vanligare och vanligare, för i gudstjänsten vill jag vara delaktig och sjunga psalmer. Annars ter sig gudstjänsten rätt meningslös för mig. Om jag vill vara passiv åhörare går jag hellre på en konsert. Bra frågor det där. Jag undrar verkligen vad Gud vill med mig.

    1. Tack för ditt svar Piedra. Jag ska fundera vidare kring det där, men ja, det är min upplevelse med. Att musikframträdanden med stora körer eller solister passar bättre i speciella musikgudtjänster än i den vanliga huvudgudstjänsten, men jag vet inte hur människor i allmänhet tänker. Det tycks mig som om man lägger in musikframträdanden i Gudstjänsten som ett sätt att göra den mer attraktiv, och kanske blir den det för andra? Jag var en gång på en musikmässa under Högmässotid där kören till och med sjöng Trosbekännelsen – som sedan aldrig lästes – vilket jag fann märkligt. Det handlar kanske om vad man ska ha Gudstjänsten till? Drar mig till minnes några ord från ett samtal om Gudstjänst under en resa i Egypten där en biskop / munk menade på att vi i väst efter mässan frågar oss: Var det vackert? Var predikan bra? medan de (i den ortodoxa koptiska kyrkan) har fokus på ‘Did you meet Christ?’ Det är kanske att hårdra det lite – men jag kan förstå hur han menade. Vad man fokuserar på, och vad som kan upplevas som en distraktion. Be vidare – man får försöka ställa sig till Guds förfogande varje dag. Det är ingen lätt uppgift.

      1. Mycket tänkvärt det där med skillnaden mellan oss och den ortodoxa koptiska kyrkan. Jag lutar själv åt det hållet, att jag nog vill möta Kristus i gudstjänsten. Jo, jag tror som du att det där med överdrivet mycket musik i gudstjänsterna är ett sätt att popularisera. Men jag tycker inte att det är något bra sätt, för det flyttar fokus från det som jag menar är väsentligt, Gudsupplevelsen, till musiken, och det blir i längden ganska tragiskt för kyrkan, även om det möjligen är så att de får dit fler människor så här på kort sikt.

  3. Första Moseboken innehåller det mesta: ”..vad begär Herren din Gud av dig? Bara att du fruktar Herren, din Gud, så att du alltid vandrar hans vägar, älskar honom och tjänar Herren, din Gud av hela ditt hjärta och med hela din själ och håller Herrens bud och hans stadgar…..

    1. Förvisso och det är sant. Men jag funderade kring det där med människans begränsning. Som i veckans episteltext – uppmaningen att: ‘Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.’ Visst handlar det om att leva i kärlek, att söka leva i ett kärleksfullt förhållningssätt – och där undrar jag om människan kan det, om det är möjligt, fullt ut. Kanske måste man lägga sig lägre och acceptera att det inte går – vi kan inte – den enda möjligheten ligger i att låta Gud älska genom oss. Det handlar inte om oss, det handlar om Gud. Dessa ord från Martin Lönnebo återkommer jag ofta till: ‘Att vilja tro är tro’ – vilket man lika gärna skulle kunna använda om kärlek. ‘Att vilja älska är att älska.’ Att vilja, så får Gud ta vid. Nu kanske jag komplicerade till det, men jag tycker det var en stark bild och en fråga väl värd att ställa sig själv: Beundrar jag Jesus, eller Älskar jag honom?

  4. Någon har sagt: ”Älska Gud och gör vad du vill.”
    Jo det handlar om kärlek, att på allvar ta emot Guds kärlek, som ett litet barn självklart tar emot föräldrars oreserverade kärlek.
    Vi kan inte, av oss själva älska Gud helt reservationslöst, men med Guds hjälp! Jag är fullständigt övertygad om att Gud älskar oss, sådana vi är, just här och nu. Gud älskar inte allt vi gör, men förlåter och han har så oerhört kort minne. I varje stund får vi börja om på nytt, igen och igen och igen!
    Det är så lätt att vi kräver för mycket av oss själva, Gud kräver bara att vi inte vänder oss bort. En text som betyder mycket för mig är Hosea 11, ”Guds kärlek till sitt otrogna folk”, den håller att tugga på många gånger.
    Pace e bene!

    1. Älskar man Gud är man och gör man Guds vilja. Då gör man det Gud vill. Så skulle man kunna fortsätta den tanken. Jag funderar ofta på det där med barnaskapet – barnet – som ju inte bara tar emot men som så ofta vill ha mer. Hur krävande barn kan vara – precis som vi människor gentemot Gud. Jag tror att du har helt rätt i det du skriver. Frid!

  5. En bön om kärlek av Father Gwyn, Richard osco, Caldey Abbey, Wales

    Jag älskar dig, inte blott för vem du är utan för vad som sker i mig när jag känner din närhet.
    Inte blott för att du är själva Kärleken utan för att du uppfyller mig med kärlekens gåva.
    Jag älskar dig för det sätt du ser djupt in i mitt hjärta, att du överser med allt svagt och eländigt som ryms där för att istället locka fram allt det vackra, alla drömmar och förhoppningar det rymmer, men som ingen anade.
    Jag älskar dig för att du av mitt livs bråte hjälper mig timra ett tempel till din ära – allt som en lovsång till dig som aldrig förklingar.
    Jag älskar dig för att du, bortom alla vackra mäktiga ord, hjälper mig se att jag är ett barn av din kärlek.
    Allt detta har du gjort med din milda hand, med dina tröstande ord, ditt förlåtande sinne – allt detta – allt mitt eget förutan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s