För Gud är alla levande

Ibland kan de ‘döda’ framstå som mer levande än de man har omkring sig.

För Gud är allting levande – det är vackra ord att tro på – men i den stund de blir levande, om de av nåd får bli verklighet, om än bara så för en sekund, så vet man. Livet i Gud, evighetsperspektivet, evighetslivet, det heliga, om man nu vill blanda in religiösa ord, är det enda riktigt verkliga. Urberget. Ur-verket. Resten är på sitt sätt en chimär.

Första veckan i september etsar sig in i mig, det var min mammas sista vecka. Hon dog den 7:de, en söndag, det var det året samma söndag som kyrkans tema Livet och Döden. Evangelietexten handlar om hur Jesus återuppväcker Lasaros ifrån de döda. Hur övertydlig ska Gud bli innan vi vågar förstå?

Idag, minus fem år. Jag hade besökt mamma på det hospice där hon bodde. Det låg något oåterkalleligt över hela situationen. Citerar ur en dagbok:

”På bussen hem ber jag. Jag ber med huvudet lutat mot fönsterbrädan. Ber med ord och luft. Skriver en bön med tungan på insidan av mina tänder. Gud är. Det börjar alltid så. Det är en andning mer än en bön. Gud – andas in, ner i magen, spänn ut. Är – andas ut. Bara några gånger först. Det blir som ett kretslopp, utom, inom, Gud är. Ibland blir inte bönen mer än så. Den kommer inte längre. Ibland uppstår i det där kretsloppet ord, ibland framträder människor. ‘Ge mig styrka. Ge mig mod. Bevara mig. Ta mig. Gör mig. Rör mig. Hjälp mig ‘

Bussen far förbi avtagsvägen till Enebybergs IP. Jag öppnar ögonen, stänger dem. Orden ändrar röst: ‘Mitt käraste barn.’

Är det verkligen Gud? Jag vet inte. Det är inte för mig att veta. Jag kan tro, jag kan vilja tro att det är Gud som med en röst som bär urbergets självklarhet viskar rakt ut i mitt inre: ‘Jag älskar dig mer än du någonsin kan ana, mer än allt. Mitt käraste barn.’

Kaos är granne med Gud. Död är kaos. Jag sitter på en buss och gråter. Jag vill inte kaos, men samtidigt kan jag inte välja bort. Men döden, kaoset, gör inte Gud mindre, tvärtom. Däri ligger miraklet. Han sänder mig bilder. Han omsluter mig. Han viskar rakt in i mitt öra: ‘Mitt käraste barn, Är du.'”

Läser om. Däri ligger miraklet. Det har redan skett. Så sveper Gud världen i mörker varje kväll, med sin viskning, med sin kärlek som vill oss. Han älskar oss mer än vi någonsin kan ana. Vi är hans käraste barn. Inte som tro, utan på riktigt.

5 comments

    1. Det där är svårt. Å ena sidan liknar väl erfarenheten av Gud kunskap – detta vet jag – men å andra sidan kan man väl, inte riktigt, inte fullt ut, i trons värld Veta – man måste någonstans förlita sig på Tron. Fast det handlar också om vad man lägger i orden. Är det en paradox att säga: Att Veta men att ändå inte kunna Tro? (fast i det fallet blir ju tro mer att leva i tillit till än att tro på.) Vet inte. Bra svar va?

  1. Stenen i klippmosken i Jerusalem har ju ett stort ”fotavtryck”, för muslimen är det Mohammeds fotavtryck, från hans himmelsfärd.
    En god vän till mig (sjuksköterska) en sann humanist, icke kristen, arbetade en gång för Röda korset i flyktingläger i Palestina. Där arbetade hon tillsammans med arabiska sjuksköterskor. Arbetet innebar en hel del väntande, då diskuterades trosfrågor. Min vän säger till två muslimska kollegor: ”Hur kan man tro att det är Mohammeds fotavtryck där på stenen i mosken?” Två förvånade par mörka ögon vänds mot henne och svaret kommer: ”Ja men det är ju det!”, min vän sade senare när hon berättade för mig, att då insåg jag att tro är att veta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s