Aningslöshet eller maktfullkomlighet?

Läste i någon bloggkommentar att Svenska kyrkan ligger 40 år efter när det kommer till att anamma samhälleliga beteenden och i vissa aspekter kan jag hålla med. Det vilar något lätt otidsenligt över kyrkliga sammanhang – i hur man umgås, talar med varandra och arbetar. I den utsträckning jag har haft kyrkliga uppdragsgivare har det ofta varit krångligare än vanligt – segare, otydligare, ängsligare.

Tänkte på det då jag idag hamnade i ett samtal som kom att handla om Stockholmsbiskopen Eva Brunne och hennes Twitter i samband med kyrkovalet. Råkade säga att jag fann det aningslöst och omdömeslöst varpå den kyrkliga persona som jag talade med antydde att min inställning var naiv. Biskopens Twitter var snarast att betrakta som en maktdemonstration.

Jag vet inte vilket, det är inte om det jag vill skriva, snarare vill jag föra fram Biskopens brist på reaktion när människor reagerar. Många hade invändningar och ifrågasatte det lämpliga i att en biskop – vars motto vilar på att inte göra skillnad på människor – så tydligt gör skillnad. Är det lämpligt? Vad tycker Biskopen? Ja, det vet vi inte för enligt Kyrkans tidning så låter Biskopen via sin pressekreterare meddela att hon inte vill ge någon kommentar. Läs här.

Det slår mig att det var precis så som svenska företagsledare betedde sig för en 20 år sedan. Man tyckte sig inte behöva stå till svars för sina uttalanden, man upplevde sig som att man stod över de som ifrågasatte. Man skickade fram presstalespersoner och gömde sig i sina nätverk – männen som styrde det svenska näringslivet var på den tiden relativt få. De hade sina jaktlag, sina styrelser, sina klubbar.

Sedan hände något. Många talar om Enronkraschen som katalysatorn. Efter den svepte nya vindar. Lagstiftning. ’Codes of conduct’ (uppförandekoder) blev dagordning. I Sverige kom Bolagsstyrningsskoden som sedermera inlemmades i Aktiebolagslagen. Vad handlade det om? Kanske djupast om att återställa marknadens (människors) förtroende. Hur gjorde man? Fokus på transparens, genomskinlighet, kommunikation, tillgänglighet. Fokus skiftade. Hur man gör affärer är idag minst lika viktigt som Att man gör dem. Svenska VD:ar kan inte längre gömma sig bakom presstalespersoner. Det är en bra utveckling.

Kanske är det bara så att Svenska kyrkan haltar efter. Man fattar inte. Vi medlemmar kan i det läget: ‘Vänta, och se.’ Låt oss ha tålamod, men under tiden skickar det rätt negativa signaler att biskopen gömmer sig. Hon fick möjlighet att förklara vad hon menade, hur hon menade, hade kunnat lyssna och tagit till sig de röster som undrade. Att hon inte gjorde det är negativt ur många perspektiv.

Dels för att det ger intryck av maktfullkomlighet när man behandlar de som frågar som om de inte finns. Som om frågorna inte finns. Det är att tillintetgöra, det är helt omvänt, på ett negativt sätt. Vad biskopen säger, om man läser mellan raderna, är: ‘Se inte människan, avskriv de som inte tycker som mig.’ Det är att välja den enkla vägen. Men Kristen tro är inte enkel. Den är jättesvår. En jätteutmaning. Vill vi den, vågar vi den, biskop till trots? Är alla skapade i Guds avbild? Eller inte?

Det större problemet med biskopens attityd är att den sipprar sig ner. Det är det allra farligaste, den blir till gift som förgiftar. Kyrkoherdar, kyrkoarbetare gör som sin biskop. Jag har skrivit om det tidigare. Jag är (nu) 50 år och jag har aldrig, i mina världsliga sammanhang, blivit så tillintetgjord som jag har blivit i kyrkliga sammanhang när jag har ställt frågor som: Kan vi göra på något annat vis? Kan vi tala om det? Jag vet inte vad det är, rädsla?, som får Svenska kyrkans anställda att besvara de som frågar med ord som: ‘Jag känner inte igen mig i det du säger’ (och därför tänker jag inte besvara dig). ‘Like, eller gå din väg’. Det är jättevanligt. Trist nog. Det gör fruktansvärt ont att bli avfärdad. Jag känner den smärtan. Den är verklig.

Kämpar med detta: Jag upplever inte att min identitet som Kristen är avhängig Svenska kyrkan, även om jag är medlem av den. Vad betyder det medlemskapet? Om Kristus är en världslig kropp och vi kristna är den kroppen i världen så utgör Svenska kyrkan en promille, en stortå? Det finns något större här, det tror jag på, som handlar om att Se Människan, på riktigt då. Som ur påve Franciskus tal, för att avsluta detta med något som jag fann fruktbart, som vill pollinera, bära frukt.

“A person once asked me, in a provocative manner, if I approved of homosexuality. I replied with another question: ‘Tell me: when God looks at a gay person, does he endorse the existence of this person with love, or reject and condemn this person?’ We must always consider the person. Here we enter into the mystery of the human being. In life, God accompanies persons, and we must accompany them, starting from their situation. It is necessary to accompany them with mercy. When that happens, the Holy Spirit inspires the priest to say the right thing.” Läs mer här.

Skulle nog inte ha skrivit detta inlägg om det inte var för ett inlägg på Kyrkliga ting som dröjde sig kvar. Läs gärna det med här.

7 comments

  1. Biskop Brunne är inte aningslös. Hon vet mycket väl vad hon och varför. Det är en mycket utstuderad härskarteknik, som används inom politik, men också i de flesta organisationer.
    Självfallet är det också så, att din kristna identitet inte är avhängig Svenska kyrkan. Jag upplever det smärtsamt, att inte riktigt veta vilka ambitioner makten i kyrkan har. Det enda jag är helt säker på är att de ser alla aktiva kristna kyrkobesökare som en fara. Jag kan ana hur många inom Svenska kyrkan ser på dig. En person med stora teologiska kunskaper och ett stort andligt djup. Inom den ortodoxa eller katolska kristenheten skulle du välkomnas. Där finns en erfarenhet av att hantera skilda fromhetsriktningar.

    Möjligen vore ett råd, att du inte ska gå in alltför djupt i striderna i SvK, överlåt det till bataljhästar som mig, utan fördjupa ytterligare din kristna andliga vägledarroll. Du har en stor potential!

    1. Tack Leo för din kommentar. Det sista tar jag till mig, och har jag tagit till mig, det är väl ungefär där som man hamnar i sin relation till kyrkan. Jag mår bra av att fira mässa – och det kan ingen ta ifrån mig och i det är jag tacksam. En annan sak som jag läste och kom att tänka på när jag läste din kommentar var uttrycket ‘de besökstrogna kyrkopartierna’ använt i klart nedlåtande syfte – det blir ytterst märkligt när man ser ner på de som faktiskt finner det viktigt, ja livsviktigt, att vara trogen i sina besök. Snurrigt värre. Var rädd om dig!

    2. Stor erfarenhet av olika fromhetsriktningar, jepp. Beredvilligheten hos biskopar och andra prelater att stå till svars inför ”undersåtarna” tror jag dock är ett antal snäpp lägre än i SvK.

  2. Härskartekniker och maktstyrning finns tyvärr överallt i samhället. Eva Brunnes uttalande är ett typiskt exempel på det. Men att som Leo mena att det är mindre av det i katolska och ortodoxa kyrkorna är nog väldigt, väldigt mycket av önsketänkande, trots nya påven. Svenska kyrkan har haft högt i taket, därför blev jag präst. Nu har takhöjden sjunkit betänkligt. Bara att hålla emot!

    1. Jag saknar egentligen kunskap om det – hur utbrett detta beteende är – men oavsett själva uttalandet gör det mig ledsen och rätt besviken att Stockholms stift i detta fall inte kan bemödiga sig om att svara på frågor. Det hade ju varit hur enkelt som helst för henne att ställa upp på en intervju när Kyrkans tidning hör av sig. Någonstans kan jag, nästan, tycka att det är ännu värre. Undrar också om hennes twittrande är som privatperson eller om man ska se det som förmedlande av en officiell ståndpunkt – men den åtskillnaden kanske man inte kan göra när det som i detta fall handlar om en ‘officiell’ person.

  3. Till Eva Brunnes försvar: Något slags ordning måste det ju vara även i en kyrka. Och varje kyrka har en teologi – sin egen eller någon annans. När de evangelisk lutherska gav upp all lärotukt (inspirerade av föga ortodoxa biskopar som Tegnér och Söderblom?) borde de inte förvånas över att andra ideologer – t.ex. queerradikaler – tar över och värnar sin nyfunna, allraheligaste tro mot reaktionära kättare.

    1. Hej Andreas,

      Mitt inlägg handlar egentligen inte om Biskopens valpreferenser, eller ens om hon bör uttrycka dem, det låter jag vara osagt. Men, om man nu väljer att göra så som hon gjorde tycker jag att man i hederlighetens namn också bör kunna bemöta de som ifrågasätter en. Hon fick möjlighet att uttala sig och förklara sig för Kyrkans tidning – deras repotrer har ju uppenbarligen sökt henne – men väljer då att inte ens svara. Det tycker jag inte är försvarbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s