Godhetsforskning

Vid KI finns det numera ett forskningscenter inriktat på medkänsla, empati och tillit som syftar till att öka kunskapen om de egenskaper som gör att människor samarbetar bättre. Stefan Einhorn, ni minns kanske, han som skrev om snällhet, är initiativtagare och ordförande för centrets styrgrupp.

Vad gör en människa god? Artikel finns att läsa på SvD:s Idagsidan – hittar inte länk men återkommer med den, tror den dyker upp imorgon. En intressant vinkling är hela hållbarhetsbegreppet – det hållbara (ordet sustainable funkar bättre på engelska) samhället, företaget, organisationen, människan, förutsätter tillit och medkänsla. Empati ökar produktivitet, lojalitet och kreativitet. Förebilden för centret är Center for compassion and altruism research and education vid Stanford i USA.

Mycket av detta kan naturligtvis tyckas självklart – det är ungefär som när man läser en nyhet om att det har blivit vetenskapligt bevisat att massage, eller beröring, får en människa att må bra. Då kan man fråga sig: Varför kan vi inte bara lita på det som vi redan vet – och låta vetenskapen ägna sig åt större utmaningar? Ändå, det är en god nyhet att godhetsforskning vinner grund.

För några år sedan intervjuade jag en amerikansk forskare verksam inom detta område. Det var ur ett näringslivsperspektiv – med anledning av Det Goda Företaget och motivationsteori – han var tvärvetenskaplig – ekonom, beteendevetenskapare, lite filosof, och han forskade kring mekanismerna bakom altruism, eller filantropi, och en sak han sa, som kom tillbaka till mig när jag läste Idagsidan var att relationen ur ett strikt vetenskapligt perspektiv angående motivationsteori är 98:2 – 98% av de som forskar inom detta område, baserat på de som publicerar sig, intresserar sig för: Vad gör en människa ond? Det finns en uppsjö av studier kring ondskans mekanismer. 2% ägnar sig åt: Vad gör en människa god?

Tänk omvänt. 98% ägnar sig åt godhet, 2% åt ondska. Om vi tar in det våra egna liv. Skulle det göra skillnad?

Angående det där med filantropi hamnar man lätt även i detta: Gör man gott för Godhetens skull, eller för att föda sitt eget ego? Det är lätt att hamna där, inte minst om man som jag verkar i näringslivsammanhang där filantropi lätt kan uppfattas som att köpa sig fri – vi skänker x miljoner till x men fortsätter att utnyttja y. Det är lätt att bli cyniskt. Men, jag blir allt mer stoiskt konkret i hur jag ser på saken. Man får vara i de små stegen och jag applåderar alla UNICEF:s Världsföräldrar, alla faddrar, alla företag som rent konkret delar med sig och i det struntar jag i att särskåda motiv – egotripp eller godhet? Man kan fastna där. Man kan också hamna här: Någonstans i världen får en annan människa hjälp till bättre livsförutsättningar, helt oavsett motiv eller våra egna förvirrade tankar kring bevekelsegrunder.

Man behöver inte vara god för att ge. Det omvända bär också en sanning: Man blir god av att ge.

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s