Hur ska man förhålla sig ?

Jag ska bli intervjuad imorgon per audio, ett ljudklipp, det var en person som jag inte direkt känner men som jag mött i några olika kyrkliga sammanhang och som jag känner till. En projektledare baserad i Uppsala ansvarig för ett material för kyrkligt förtroendevalda. Det är en tryckt del – en bok – men även ett nätbaserat material där texterna ska kompletteras med klicka-vidare-till-olika ‘röster’ varav jag då är tänkt som en sådan röst. Jag tackar för förtroendet. Hur gör man något bra av det?

I mina klottriga anteckningar – jag satt på 66:ans buss då han ringde och vi avtalade tid – har jag skrivit att intervjun, ljudklippet, ska vara cirka 3-4 minuter och handla om tro, trosbekännelse, kyrkans lära, det ska ligga i anknytning till en introduktionstext skriven av Christina Grenholm. Det är inte helt lätt, det där, att förbereda sig en dag som denna. Jag vill vara förberedd. Några tankar. Funderar.

1) Som utanförmänniska, en lekmannakvinna, vill jag applådera Barbro Matzols ledare i dagens KT. Kristus på väg ut i marginalen? Citerar: ‘En annan fråga som kan ställas är hur aspiranterna till kyrkans högsta ämbete hanterar det pastorala ansvaret med dessa undfallande svar. Är det att ta ett själavårdande ansvar att så tvivel om Kristi roll och anspråk? Sviker man inte också människor i själanöd som brottas med frågor om liv och död och som ser Jesus Kristus som hoppet ut ur mörkret?
Jesus påstod faktiskt, i bestämd form singularis, att han är vägen, sanningen och livet. Så står det i grundtexten och det måste ärkebiskopskandidater förhålla sig till utan att relativisera eller snurra in sig i tveksamma argument.’ Läs hela texten HÄR.

2) Det är sant som ovanstående ledare säger – ointresset för ärkebiskopsvalet är kompakt i sekulär media. Inget skrivs. Men är de sekulära ointresserade? Inte i min värld. Fikade igår med en gymnasievän som nått stor framgång i näringslivet. Vaknade i morse med följande SMS i min mobil: ‘Härligt att se att du mår bättre och inspirerande att höra om alla saker du har på gång och engagerar dig i, du får berätta mer om din roll i kyrkan nästa gång vi ses, det lät spännande.’ Av allt det vi avhandlade så var det min roll i kyrkan som lät spännande? Vad är den? Har ingen susning. Samma idag då jag medverkade i en storbanks konferensdag om hälsa, välbefinnande, och fick ta emot berättelsen från en man vars barndomskamrat tokförälskat sig i en katolsk kvinna och flippat ur – valt att leva i kommunitet i England – men som han sade: ‘Det föder onekligen tankar, längtan, andra liv är möjliga.’ Vi kom att tala om kyrklig kommunikation. Om längtan efter ett annat liv, dess möjlighet, är det möjligt? och i så fall, hur så förmedlar vi den? För mig handlar den möjligheten om Kristus, jag talade om det för denna lätt förvirrade PR-människa och vi enades i detta: Det funkar inte med ‘Tänd ett ljus’ som T-baneparoll, det lockar inte på djupet, något mer än en reklambyrå måste till. Vad skulle ske om Kyrkan vågade vara avgörande? Detta är på Liv och Död. Det födde i mig denna förmätna men ändå reella tanke, maning: Vad kan jag göra mer?

3) Intellektuell trovärdighet. Någonstans måste man få ihop det. Eva Hamberg fick det inte. Läs Här Håkan Sunnliden tar delvis en annan ingång. Läs Här.

4) Beundrar människor som tar konsekvens av sin tro, helt oavsett allt. I det är det inte vackert att en stiftskonsulent på Facebook utbrister: Äntligen! apropå Hambergs beslut att gå ur Svenska kyrkan. Är det en sådan kyrka vi vill ha? Jag vet inte var jag befinner mig. Kyrka vs. kyrka = är inte det att lura sig själv? Att separera något som borde vara ett?

5) Förvirras, men går till sängs nu i bön: ‘Vad vill du Gud att jag ska säga, tre minuter.’ Inte mer än så, men heller inte mindre. Tre minuter kan vara en evighet.

4 comments

  1. Hela tiden påminner jag mig om att Svenska kyrkan är en ”världslig” organisation, men Kristi kyrka (kyriaki) är ”de församlade i Kristus” och som döpta tillhör vi Kristus!
    Kanske är debatten idag, som dragits igång av det stundande ärkebiskopsvalet en mognadsfråga hos den kristne, ytterst handlar det om mig och Gud, vilket kyrkosamfund vi tillhör är en sekundär fråga.

  2. Nej, där man blir illa berörd ska man ”skaka dammet av fötterna”. När Jesus predikat, första gången i Nasarets synagoga, blev folket rasande och drev honom ut ur staden, de ville störta honom nedför branten, men han gick rakt igenom folkhopen och fortsatte sin väg.
    Någon form av kristen gemenskap tror jag man måste ha, för att be, fira gudstjänst, dela bröd och vin och läsa bibeln tillsammans.
    Den stordrift som nu byggs upp inom Svenska kyrkan är ju helt kontraproduktiv och kommer bara att snabba på medlemsflykten.
    Men jag tror också att något nytt kan uppstå ur detta och när till och med vår kyrkas högsta företrädare förnekar både vår trosbekännelse och bibelns ord så går det fort utför och jag tror det är bra.

    1. Kris och utveckling. Som fågeln Fenix. Jag tror också att man behöver någon form av kristen gemenskap – Gud uppstår i relation. Kris ger två val – man kan fastna i den, och brytas ned av den, eller finna en väg ut ur den. Det finns vägar ur alla prövningar – annars skulle Gud inte sända prövningen vår väg. Det som sker, sker, är inte säker på att det är bra men övertygad om att det kan leda till något bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s