Anmödrar, eftermälen & En dag är det för sent

IMG_1772Så till något helt annat. Apropå märkliga sammanträffanden. Jag talade i lördags om Ulf Linde. Det sker i princip aldrig men hans namn dök upp i ett samtal med en person som kände min mormor och som undrade om jag intervjuat Ulf ännu, och det där påminde mig om något och jag tänkte: ‘Jag ska ta tag i det nu.’

För några år sedan talade jag med Ulf om möjligheten att intervjua honom om min mormor och han sa: ‘Kom bara!’ Men det blev aldrig av. Och det slår mig i efterhand att det där samtalet, den där påminnelsen i lördags, rent tidsmässigt då, sammanföll med att Ulf gick ur tiden. En dag är det för sent.

Jag kände inte min mormor. Hon dog 1978. Jag var 14 år. De senaste åren har dock flera personer kontaktat mig angående det arkiv som jag har i min ägo från hennes tid som gallerist i Stockholm och jag lär känna henne från nya perspektiv. Det skrivs om henne. Hon var inte speciellt mormoderlig av sig, men jag har från min barndom minnen av Vernissagerna på galleriet, trängseln, röken, mest minns jag en utställning med César där ett gigantiskt rosa kvinnobröst i plast tronade mitt i lokalen. Så minns jag mormors assistent, Harriet, som räddade mig och min bror undan vuxenlivets pinsamheter, in i köket, där de verkliga godsakerna fanns. Maryland cookies och mjölk.

Jag kommer aldrig skriva min mormors biografi. Det ligger för nära. Ändå kan jag se att det är ett kvinnoporträtt som på sitt vis borde berättas. Mormor, som vid 50 års ålder, 1962, efter barnafödande och ett liv som militärhustru, öppnar ett galleri på Sturegatan där hon debuterar flera av våra mest kända svenska konstnärer men där hon också, tillsammans med Ulf då, introducerar Duchamp i Sverige.

Minnet av mormor gjorde sig påmint då Bukowskis för någon vecka sedan hade sin Önskeutställning 2013 – Modernt före det moderna – med verk som ‘premiärvisades för en svensk publik på något av de spjutspetsgallerierna som fanns i Stockholm, ledda av passionerade människor som kom att fostra flera generationer in i ett konstintresse.’ Ur texten om mormor. ‘Eva var inte någon riktigt säljande typ. Hon kunde gå runt på sin utställning rökande en cigarett. Stannade man framför något av konstverken kunde hon komma fram och med sin hesa röst väsa ‘är den inte skitbra?.’ Ytterligare kommentarer var onödiga. Så gott som alltid hade hon rätt.’

Jag kan känna igen mig i den där osäkra självklarheten, kanske är den typiskt kvinnlig, så den meningen säger något till mig: När något tycks dig skitbra, just go for it. Tack, mormor.

Avslutar detta med ett citat från en av de minnestexter som skrevs om Ulf Linde efter hans bortgång, apropå God Konst, men jag tycker att man kan applicera det på det mesta som pockar på att vilja vara verkligt viktigt i våra liv, god vänskap, goda relationer, god litteratur, Gud, kärlek, att våga sig öppen gentemot det som vi inte kan veta, att våga låta sig vidröras, att förändras: ‘God konst har något oförlöst i sig, något magiskt, eller mystiskt, något som inte riktigt går att komma åt, och som vidrör skikt inom åskådaren som han eller hon inte visste om.’

2 comments

    1. Jag missade minnesprogrammet men ska se till att se det vid tillfälle. På 60-talet skrev han i princip alla katalogtexter till mormors galleri och jag har de katalogerna kvar. Det var, tror jag, en intressant tid i konstvärlden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s