Nature is a language can’t you read

‘För sent har jag börjat älska dig, oändliga Skönhet, uråldrig som evigheten och evigt ung! För sent har jag börjat älska dig. I dag, då jag fått skåda en skymt av dig, tillägnar jag dig min kropp och min själ, mitt hjärta och mitt liv, den tid som är, den tid som har gått, den tid som skall komma. Allt är ditt, nu och för evigt.’ (Augustinus)

Det är också en Gudsbild. En glimt av den oändliga präglar ett liv, det blir aldrig detsamma. Präglad av Gud. Guds barn. Kan man förstå det? Pablo Picasso undrade, apropå konst: ”Alla vill förstå konst. Varför inte också försöka förstå fågelsång? Varför älskar man natten, blommorna, allt runtomkring sig utan att försöka förstå?” Det finns en sångrad i en Smiths-låt på lite samma tema: ‘Nature is a language can’t you read?’

‘Så bestämmer hon sig och tar några steg in i gläntan. Hon drar tröjan över huvudet och slänger den upp i luften. Svettdropparna formar ord på hennes kropp.

en ängel?
min kropp bär vingens erfarenhet, den vet, har alltid vetat, att det metafysiska är fysiskt
har alltid strävat efter sin egen motsats

Tröjan faller över en sten. Solen smeker varmt över hennes axlar. Hon kliver ur skorna. Gräset i gläntan är mörkt grönt och svalkar under fotsulorna, vattentungt, saftigt. Hon drar med sina nakna tår över gräset, fram och tillbaka, böjer sig ned och rycker upp några grässtrån. Hon gnuggar dem tills fingrarna blir gröna, för dem upp mot näsan och drar in doften av gräs. Hon tar några steg mot gläntans mittpunkt.

den metafysiska process som människan dras till
som vill vända oss ut och in
föda oss på nytt
utan bojor, utan restriktioner, fria oss

Knäpper upp knappen i jeansshortsen och drar ned blixtlåset, låter shortsen falla mot marken. Kliver ur dem. Orden kommer till henne. Hon skriver med sitt finger på insidan av sin arm. Texten skimrar i blekt rosa.

om vi nu givits möjligheten att leva i himmelriket, varför skapar vi oss då små helveten på jorden?

En ödla smiter förbi hennes fot. En mygga surrar vid hennes öra. Hon tittar på marken under sig, på gräset som hon tryckt ned med sin fot. Tar ytterligare ett steg. Blundar och ser framför sig de vackraste ögon. De ler mot henne uppmuntrande och manar henne vidare. Kärleken stiger inom henne och fyller alla skrymslen som hon tömt.

ta aldrig denna känsla ifrån mig
bevara mig i den
skapa mig i den, igen och igen, igen och igen
så många gånger som jag behöver
alla de stunder jag kommer att behöva

Amen.

2 comments

  1. En liten protest mot Augustinus ord ”För sent”, men Guds tid är alltid nu (kairos). Vi tänker alldeles för mycket, Gud satte oss i skapelsen för att bruka och ansvara för den. Gör er inga bekymmer…..se på liljorna osv, bli som barn….njut och gläds och var där jag är!

  2. Det är aldrig för sent, ändå kan jag på något vis förstå det där som Augustinus menar. Å andra sidan så uppfattar vi väl Guds tilltal när vi är redo för det, och då sprängs tiden.

    Och ja, som Picasso säger, när vi försöker förstå begränsar vi någonting. Vi förstår inte fågelsången – vi får njuta, tacka och glädjas över den – precis som med Gud, som är i fågelsången.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s