Made by God

Mail från St Jude
Fick på mailen igår ifrån St Jude och det kom rätt lägligt. Log. Upphör aldrig att förvånas över när den där samstämmigheten uppstår, universum samverkar, trots att jag någonstans vet att det är just så Gud verkar.

Det där citatet från Simone stannade kvar. ‘Förnuftet säger oss att det som förnuftet inte förstår, är verkligare än allt det förstår.’ Just så, även om jag en gång formulerade det annorlunda. ‘Ingenting vet jag, utom just detta: Gud finns. Gud är.’ Mer förklarande: ingenting av det som jag vet är riktigt verkligt förutom det som jag inte kan veta något om, som jag ändå måste hänge mig åt. Vad gör man med en sådan icke-kunskap? Den kan snurra till det rätt rejält.

För tio år sedan, ungefär, läste jag i Martin Lönnebos Frälsakransen om Broder Lorens som gör den där upptäckten – Gud Är – vi lever i och av Gud – och i boken beskrivs denna upptäckt som det största mest omtumlande paradigmskifte en människa kan råka ut för. Minns att jag tyckte om att läsa det ordet. Paradigmskifte. Jag samlade på ord som förklarade mig. Även fortsättningen. Det tog Broder Lorens tio år att omvandla den erfarenheten till levd verklighet, och då var han ändå munk. Tio år, är det en lång tid, eller en kort? Antar att det beror på perspektiv. Ökenvandringen varade 40 år. Det tar tid. Vi blir aldrig klara.

Jag har tagit rätt illa vid mig av den skyttegravsteologi som utspelas i offentliga forum kring Svenska kyrkan och dess framtid. Jag ska inte gå in i några mer djuplodande tankar kring det – men vad trist det är, till exempel, att när en människa som Lena Andersson skriver en utförlig ledarartikel i vår största dagstidning så avfärdas hon av kyrkliga företrädare i princip som en idiot som inget fattar. Sorgligt, kan jag tycka. Symptomatiskt. Och, det smittar av sig. Jag har ingen lust, till exempel, att fira Gudstjänst just nu, och även om det inte är bra så tänker jag mig samtidigt att varje period av torka, när man hamnar i en återvändsgränd, är på sitt sätt Guds sätt att säga: ‘Se bredare, lyssna vidare, gräv djupare.’

Så får man sina tecken. Dels var det ju det där mailet, från St Jude så, men även en artikel i Dagen, av Peter Halldorf, som jag läste idag med bland annat dessa ord: ”Kyrkan är himmelrikets utpost i den här världen. Inte bildligt, inte allegoriskt. Hon är ett nytt folk, en ny mänsklighet – i verklig mening. Det mest uttrycksfulla, synliga tecknet för denna realitet är en måltid som inte hör denna tidsålder till. När Herrens måltid, nattvarden, firas träder vi ut ur den linjära tiden, in i den nya tiden. Vi firar himmelrikets fest, fastän vi ännu är på jorden!” Just så. I verklig mening. Läs hela texten här.

Och så var det de där länkarna, eller filerna, som kom med mailet. Det finns omständigheter kring detta som jag inte ska gå in på, men jag ska göra något som jag aldrig gjort tidigare – lägga ut en bild på mig själv, den som kom med mailet då – som blev till uppmaning och påminnelse. Om detta: Ingenting är hopplöst, inte på riktigt, inte i verklig mening, givet den varudeklarationen. Made by God.

Made by God

Bilden är tagen i bokhandeln vid den hängande kyrkan i Kairo och boken utgiven av den koptiska kyrkan. Letade efter den just men kan inte hitta. Titeln räcker dock rätt långt. (Var tvungen att förstora bilden rätt rejält för att det skulle synas – boktiteln då – men hoppas den syns nu).

Förresten funderade jag på det där med helgon, och vad det är med dem som fascinerar. Kom på att jag skrev en artikel om det en gång som jag tog fram och läste idag. ‘Helgonen påminner oss om vår Gudomlighet.’ Den finns här.

8 comments

  1. Helgonen fascinerar och ändå var de under sin livstid inga helgon, en del av dem var till och med rätt besvärliga. Det är trösterikt tycker jag.

  2. Just så. De var nog ofta fruktansvärt jobbiga. Känner mig nu manad att klippa in ingressen till den där artikeln jag skrev om helgon. Så här:

    ‘Helgon avbildas ofta som fromma ljusstrålande varelser, men i
    verkligheten har de ofta varit ganska bångstyriga människor som
    rört upp och utmanat sin samtid. Som förebilder kan de vara upp-
    fodrande, lockande, och alldeles, alldeles oemotståndliga.’

  3. Håller helt med, de tilltalar min lätt upproriska själ, och jag gillar tanken på att de finns där i bakgrunden och hejar på.
    I högmässan vid nattvardsdelen med texten ”med alla dina trogna i alla tider och hela den himmelska härskaran tillber vi dig och sjunger…….” ser jag för mitt inre hur läktaren är alldeles överfull av dessa föregångare.
    Vi borde ha dansande helgon, målade i våra kyrkor, mycket mer.

    1. Som Teresa av Avila – hon sägs ha dansat ofta och länge, ofta flera timmar. Jag brukar inte be till helgonen, just den biten är inte min, men ser deras liv som inspiration snarare kanske än ideal att förhålla sig till.

  4. Nej, inte be till helgonen, men be om deras förböner, något mer än att sjunga och dansa vill de ju ha att göra i sin ”evighet” och omsorg om oss som lever i tiden de har de ju och mässan är mötesplatsen.

  5. Om du inte redan har rekommenderar jag ”Helgonkalendern” sammanställd av Adalbert Engelhart Catholica förlag (1995). Ungefär en sida per dag för dagligt bruk, ger inspiration. Den är anpassad efter svenska förhållanden vilket jag tycker är bra. Detta är ju på ett sätt vår kristna familjehistoria. Man får lite perspektiv på det kristna livet och inser att vi som lever idag är inte alltings mått.

    1. Ska kolla in den. Nej, har inte. Den enda jag har är en väldigt kortfattad bok The Nameday Book compiled by Sister Theodora of the Trinity, det är mer som en almanacka med några meningar bara kring dagens helgon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s