Evighetshopp

‘Tron har blivit för oss som en ändlös, ensam vandring i en kolsvart natt. Man bär med sig ett litet ljus, och den flämtande lågan är allt man har att lysa sig med. Denna lilla låga i ett ogenomträngligt mörker. Ibland, på långt avstånd – ty var och en är ofrånkomligen ensam – skymtar en annan, svagt lysande punkt: vi är dock flera som inte kunnat ge upp vandringen i natten. Vi håller fast vid vår absurda förvissning att natten inte är sanningen, att verkligheten är en dag utan slut, ett oändligt ljus, att våra små lågor är löften om denna dag – löftet som givits oss och som vi i vår tur skall hålla, till dess dagen gryr.

‘Som om hela mänsklighetens vara eller inte vara genom tiderna berodde av detta: att vi inte låter vårt lilla ljus slockna, inte upphör att tro att ljuset är.’

Hittade dessa ord i psalmboksdelen ord om bön, de är Gunnel Vallqvists, och jag har den där lilla skriften Tills dess dagen gryr någonstans i en bokhylla. Det finns ett trots där. Så kan man tänka på de där svagt lysande ljusen i sitt eget trosliv – vi är ensamma – vi delar denna ensamhet.

Vårt evighetshopp är morgondagens tema. Jag har lättare att föreställa mig livet efter döden som ett liv i Guds evighet än vad jag har ett himmelrike. Liksom vi blev en avbild av den jordiska (människan) skall vi också bli en avbild av den himmelska. Ur evighet, till evighet. Då finns det inte längre någonting som skiljer. Att gå upp i, tillbaka till, förenas med.

Vi skulle nog alla kunna bli bättre på att bejaka ljuset i varandra. Ibland behövs inte så mycket. Det kom ett mail idag från en diakon som arbetar i Svenska kyrkan i södra Sverige – jag får ibland mail från personer som läst en bok eller denna blogg och hon/han avslutade med orden: Du har ett välsignat uppdrag, och ja, jag kan bli glad över sådana meningar, samtidigt som jag är dålig på att göra detsamma. Är inte speciellt frimodig på så vis, de där religiösa orden faller sig inte naturligt ur min mun. Men: Vi har alla ett välsignat uppdrag i den verklighet som är vår, alla, ingen undantagen. Om vi vill, kan, om vi mäktar med.

Avslutar med ett citat från min Östergötiska favoritbiskop, Emeritus Martin: ‘Du har inte levt förgäves om du likt en tändsticka lyst upp ett enda ansikte. Och en del kan få nåden att tända stora bål.’

4 comments

  1. Stinissen skriver i Ett nummer av Karmel, 1998 tror jag, om döden.

    ”I begvnnelsen ”
    Att dö i Jesus, att dö hans död är att dö en död som är raka motsatsen till det man tror att döden är: inte slutet på allt utan en ny, härlig början. De ord som både Bibeln i dess helhet och Johannesevangeliet börjar med, nämligen ”i begvnnelsen”, passar också här. Den som dör i Kristus befinner sig inte vid slutet utan ”i begynnelsen”. Den kristna döden är alltid påsk, ”pascha”, ”transitus”, ”passage”, övergång, genomfart (2 Mos 12:11). Den har förvandlats till detta genom Jesu död, som sammanfattade allas vår död. ”Jag kom från Fadern”, säger Jesus, ”och trädde in i världen.
    Jag lämnar världen igen och går till Fadern” (Joh 16:28). Döden är den slutgiltiga påsken: uttåget ur Egypten, ur det jordiska livets besvärligheter, och intåget i det förlovade landet där man ”skall få vila efter sina
    mödor” (Upp 14:13).
    Allt i oss är då fött av Gud. Då intar vi också till fullo vår plats i den heliga
    Treenighetens strömmande och brusande liv. Vi blir äntligen vad vi är: idel
    relation till Gud.
    Jesus är dörren: det är genom honom vi träder in i Treenighetens hus. Denna dörr är märkt med påskalammets blod. Den har öppnats i och med Jesu död då Fadern föder sin Son för oss, genom att återge honom livet. Han föder honom för att vi skall ha liv, liv i överflöd (Joh 10: 10).

    Gillar detta det finns alltså flera ”begynnelser”.
    Enligt en judisk tradition kan Bibelns inledande strof lika gärna vara:
    ”I en begynnelse skapade Gud himlarna och jorden.”
    Då stämmer det bättre med löftet om nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor.

  2. Fint citat av Stinissen. Jag har läst en del av honom men inte så mycket. Tänker på min mor i det eftersom jag upplevde det som väldigt tydligt när hon gick bort – att hon i döden föddes tillbaka till Gud – till evighet, men sådant är ju förnimmelser som tycks så verkliga men som sedan bleknar bort. Tack för texten!

  3. Man ska vårda sina förnimmelser (gudsuppenbarelser), försöka sätta ord på dem, berätta om dem, men bara för någon som kan ta emot, och tacka Gud för dem.
    Det är gudsbesök!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s