Kallelse

‘While salvation is intensely personal, it’s never private; It’s always public.’

Har klistrat in det där citatet som kom till mig från en ökenmänniska, som ett öknens tankespråk, i min agenda. På första sidan. Som en påminnelse. Som en målbild. Man kan inte låta bli att pladdra. Om detta måste jag berätta. Ja, just så. Men ändå. Det är inte helt enkelt. ‘Gud, handlar detta om Mig, eller om Dig?’ – man kan inte veta, måste gå i tro.

Min inställning är någonstans rätt stoisk. Om någon kallar säger jag, ‘Ja!, jag kommer’, och så ber jag om Guds närvaro. Är det detta som Gud vill, som är min kallelse, kommer Gud vara med, då leder det vidare, är det inte det så kommer det att visa sig. Att det är något annat jag ska göra.

Inte helt enkelt. Har ägnat tid några dagar nu åt förberedelse. Inför helgens retreat med Ted Harris på Frötuna – Mod att växa – Länk och inför nästa helg då jag ska ‘föreläsa’ i en Göteborgsförsamling. Men även inför nästa veckas intervju med Anders Sundström för ett företagsledarporträtt, han är nytillträdd styrelseordförande på Swedbank, vd på Coop, och, antar jag, ministerämne efter Val 2014 om rådande opinionsundersökningar håller i sig.

Ibland kan jag undra: Var ska jag befinna mig? Var ska jag vittna? Go public? Detta slår mig: Det finns ett större intresse i min näringslivsverksamhet för religiositet än det omvända, i mina religiösa sammanhang är det sällsynt att någon intresserar sig för näringslivet. Ska nysta vidare i det.

4 comments

  1. Frimodigt vittnande är en bristvara även i kyrkliga sammanhang.
    Vem efterfrågar på allvar en lekmans bekännelse?
    Tröstar mig med Franciskus ord: ”Predika alltid Evangeliet och om det är nödvändigt använd ord!”

    1. Det där är svårt – och jag har funderat och bett för det. I Frikyrkliga sammanhang har man en större öppning gentemot det ‘personliga vittnesbördet’ vilket ja, jag tror är viktigt. Detsamma gäller i och för sig även inom rörelser som ligger närmare New Age – att man talar och ‘vittnar’ mer om erfarenheten av Gud eller det Gudomliga – och det är klart att det finns en risk med det med. Det är det en balansgång och det kan lätt halka över i någon sorts jämförelse av upplevelser. Det var kanske det som jag menade med att ställa sig frågan, som jag ofta hamnar tillbaka i, ‘Handlar detta om Dig, Gud, eller om Mig?’ Detta sagt, nu när jag funderat mer kring det, jag tror ändå att sådana funderingar inte får stoppa oss från att ‘vittna’ och att vi får uppmuntra varandra i det, att predika evangeliet både i ord och i handling. Eller något sådant.

  2. Du har sorgligt rätt. Jag har gjort samma erfarenhet: kristna – även i höga kyrkliga positioner – är mycket ofta ointresserade eller till och med fientligt inställda till allt som har med näringsliv och ekonomi att göra. De tycks tro att det bara handlar om girighet och följaktligen är att förakta. Tillväxtens positiva sidor är dem främmande. Försöker man förklara enkla nationalekonomiska samband blir det provocerade och avståndstagande. Näringslivets människor har däremot ofta en öppnare hållning. De är nyfikna och positivt undrande när man börjar tala om sin tro. Vad kan denna skillnad bero på? Den är verkligen påfallande.

    1. Intressant att du säger så Johan för, ja, jag delar den erfarenheten att jag ofta möts av nyfikenhet när jag talar om min tro i sammanhang utanför kyrkan. Vad som nästan är ännu märkligare, som jag just tänkte på, är att jag rätt ofta finner att det är svårare att tala även om trosfrågor med människor som är i kyrkliga positioner än med sekulära svenskar. Konstigt nog. Tror du vet vad jag menar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s