Varför bli medlem i Svenska kyrkan?

Förra veckan kunde man läsa hur rekordmånga, eller 17,265 personer, begärt utträde ur Svenska kyrkan under September. Nu har månadssiffrorna uppdaterats och det är rätt dyster läsning. Under oktober 2013 lämnade ytterligare 20,019 medlemmar kyrkan (jmfr okt 2012 17,657), och utträdena för januari-oktober uppgår preliminärt till 66,751, en ökning med 16,144 personer, eller drygt 30%, från 50,607 i januari-oktober 2012. Årets utträden hitintills överstiger vida förra årets totala medlemstapp på 53,455 personer.

Man kan fundera över siffrorna. Dels att de faktiska siffrorna är så höga, men även på att utträdesfrekvensen accelererar – andelen medlemmar i relation till det totala medlemsunderlaget är ju egentligen en relevantare jämförelsesiffra och den ökar ju också i och med att det totala underlaget krymper. Man kan ställa sig frågan: Varför lämnar människor Svenska kyrkan?

Läser igen Det kom ett brev på Kristen opinion från en som utträtt. Det handlar om att inte känna igen sig i kyrkan, om besvikelse över kyrkans utveckling och om att nå den punkt då man inte vill vara med och betala längre. Läs här. Kommentarerna är även intressanta. Jag fastnar för dessa meningar i texten: ‘Men, jag vill bli betraktad som en tänkande och intellektuell individ som är kapabel att göra egna slutledningar. Jag vill vara med i en trosgemenskap, inte i en partipolitisk stödorganisation.’

Jag vet fler som lämnat Svenska kyrkan denna höst för att de inte uppfattar den som en trosgemenskap och för att deras kristna tro behöver en trosgemenskap. Tror dock inte att de är i majoritet. Tänker mer att det är människor som en i bekantskapskretsen som begärde utträde för att han/hon inte är troende och därför inte ser någon poäng i att vara medlem i just en kyrka. Denne person upplevde, precis som anonym i brevet ovan, att han/hon inte betraktades som en tänkande och intellektuell individ i sin kontakt med församlingsexpeditionen där personen som tog emot samtalet liksom viftade bort den grundläggande orsaken till utträdet – oviljan att som icke-troende finansiera en religiös organisation – genom att föra fram exempel på bra saker som sker i kyrkans regi. Det blir lite av goddag yxskaft över ett sådant resonemang, en kyrka som lyfter fram allt annat än en troende gemenskap som grund för medlemskap. Min bekant fann det rätt märkligt.

Ur ett perspektiv kan det nog vara så att en del av de icke-troende som funderar på utträde stannar kvar för att kyrkan gör bra saker, men jag inbillar mig ändå att den typen av positionering är rätt kortsiktig. Den håller säkert tillbaka utträdena, men om man funderar på vad som ska få människor i framtiden att bli medlemmar i kyrkan så räcker det inte. Att aktivt bli medlem, låta döpa sitt barn, är trots allt en religiös handling och jag inbillar mig att ett växande antal människor tänker precis som min bekante och ser en viss diskrepans i att vara medlem i en kyrka om man inte delar kyrkans tro, helt oavsett om kyrkan gör bra saker eller inte. Att då som kyrka välja att tona ned trosbudskapet för att locka medlemmar blir bara sorgligt, och inte speciellt trovärdigt, varken för den troende eller den icke-troende. Många skänker hellre pengar till icke-konfessionella ändamål. Jag tror den trenden kommer förstärkas.

Kan man sammanfatta det så här: Ett ökat antal troende lämnar Svenska kyrkan för att den inte är en trosgemenskap medan ett ökat antal icke-troende lämnar den för att den trots allt betraktas som en trosgemenskap. Lite snurrigt blir det.

För min egen del ser jag inte mitt medlemskap i Svenska kyrkan som en avgörande del av min kristna identitet. Men, det där kan man fundera kring. De troende som jag känner som lämnat Svenska kyrkan har ju inte lämnat Kristus eller tron, de har sökt sig till andra samfund eller trosgemenskaper. Kanske är det hög tid att sluta fokusera på anledningar till att människor lämnar och istället fokusera på varför man ska träda in, varför ska man bli medlem? Om svaret på den frågan är något annat än gemenskap med och i Jesus Kristus så förstår jag faktiskt inte varför man vill vara just Kyrka – då kan man ju lika gärna satsa på något annat.

Statistiken över utträden ligger som PDF:er på Svenska kyrkans hemsida – höger spalt – Här.

Statistik Utträden och inträden i Svenska kyrkan under 2013 och som jämförelse Utträden månadsvis 2004 – 2012 (12).

18 comments

  1. Varför stannar jag kvar i Svenska kyrkan? För att jag är född in i den, döpt in i den kristna församlingen, för att den undervisar mig i kristen tro, för högmässan, för gemenskapen med andra troende, för det öppna kyrkorummet, för musiken, för att där finns, trots allt, förlåtelse, försoning och upprättelse. För att jag inte kan vara kristen på egen hand.
    Allt detta finns ju i alla kristna kyrkor, men det är sas min ”familj”. Inför Gud och församlingen fick jag säga mitt ja, vid konfirmationen. Så länge jag får tro och bekänna med trosbekännelsen stannar jag.

    1. Nä, man kan inte vara kristen på egen hand. Jag ser nog på saken ungefär som du. Det är här jag har hamnat och i det har jag inte funderat på alternativ. Dock kan jag ibland uppleva med människor som tar steget till ett annat samfund, och bland de jag känner som gjort det handlar det om Katolska kyrkan, att de upplever en enorm lättnad efter det, känslan av att vara hemma. Det enda jag ångrar, sade en sådan person till mig, är att jag inte gjorde det tidigare.

  2. Visst kan man fundera över antalet utträden, framför allt ökningen av frekvensen. Så småningom kommer nog Svenska kyrkan att krympa. Ingenting att förvåna sig över. Vi närmar oss mer ett ”naturligt” antal medlemmar, som motsvarar dem som vill vara med och som gör ett aktivt val. Svenska kyrkan står inför en jättestor omställning, att krympa uniformen, drastiskt minsta antalet anställda. Det är knappast sorgligt, men väl realistiskt.

    1. Det kanske är ett bättre sätt att se på det, en sorts naturlig anpassning. Det sorgliga, menade jag, var mer att man från kyrkligt håll så ofta tycks lyfta fram ‘kringaktiviteter’ när det handlar om att motivera människor till att vara medlemmar i kyrkan. Om man från kyrkans håll verkligen vilade i att vara en trosgemenskap – hur skulle det se ut då? Jag vet verkligen inte, men finner det rätt trist när så många Gudstjänstfirare lämnar Svenska kyrkan för att söka sig till andra samfund. Ja, lite sorgligt kan jag tycka att det är i alla fall.

  3. Frågan om hur man ska motivera människor att gå med i Svenska kyrkan är ju också väldigt intressant och relevant, och hög tid att börja ställa. Jag hade ganska nyligen ett långt och intressant samtal med en kristen man som nyligen flyttat till Sverige och gått i lite olika kyrkor, men ännu inte hittat sin hemvist. Trots att jag själv varit medlem i Svenska kyrkan hela mitt liv, och kanske halva livet aktiv gudstjänstbesökare, hade jag svårt att komma med några argument för varför han skulle gå med just i SvK. Han sa att han inte delade vissa åsikter hos människor han mött i firkyrkoförsamlingarna, att det handlade väldigt mycket om konservativ åsiktspositionering och påtryckningar där vilket han inte var bekväm med, men att han inte visste om SvK ens trodde på Jesus, varför SvK inte kändes som ett seriöst alternativ när man letar efter en levande gudstjänstgemenskap.

    Oavsett vad biskopar och församlingsexpeditioner säger kanske vi vanliga församlingsmedlemmar måste gå ihop och hjälpa varandra att stanna, hjälpa nya att finna sig tillrätta, försöka att underifrån bygga den trosgemenskap vi vill att kyrkan ska vara, på trots mot dem som kanske råkat börja tänka på kyrkan mer som en bunt pengar?

    1. Det ligger mycket sanning i det. Många som känner sig ‘besvikna’ på eller som motsätter sig Svenska kyrkans politisering stannar kvar just för att kopplingen till kyrkan går via den lokala församlingen som i många fall fungerar. Så, ja, visst har alla kristna ett uppdrag i att bidra till trosgemenskapen. Jag tror att det skulle vara bra om Svenska kyrkan lät människor välja sin egen församling – att man slutade med att tvångsansluta medlemmarna till den församling som råkar ligga närmast. Den typen av församlingsfrihet tror jag på sikt skulle gynna kyrkan.

  4. Jag stannade kvar, trots att jag var ateist, för att jag tyckte om Svenska Kyrkan, trots att jag inte delade hennes bekännelse, för att jag på djupet respekterade K G Hammar, dåvarande ÄB, och för att jag upprepade gånger under livet blivit mött av representanter för SvK i svåra livssituationer och fått det stöd jag behövde innan jag ens bad om det och utan att några som helst villkor ställdes upp.

    En månad innan Hammar lade ner staven kom jag till tro, plötsligt och oväntat. Jag skulle i backspegeln kunna formulera om det första stycket och säga att jag stannade därför att mitt dop levde i mig långt innan jag levde i mitt dop. Nu stannar jag därför att jag är kallad in i SvK, kallad att leva i efterföljelse och ge andra vad de behöver, utan villkor och förbehåll. Vår kyrka har plats för människor även långt innan de kan stämma in i några bekännelseord. I stunder då man inte själv kan, vill eller orkar bekänna någon tro så bärs man av mängder av röster i kyrkans bekännelse. I brist på eget handlande kan man bäras av Guds handlande i dopet. Gud älskar först, och vi får bära den kärleken vidare, även inom det egna samfundets väggar.

    1. Har en liknande erfarenhet och håller med – även i tanken att Kristus levde i mig långt innan jag förstod det och även under perioder då jag förnekade det. Du beskriver det vackert. Men jag tänker att det är en sak att stanna kvar i kyrkan om man nu redan är medlem – de som föddes innan 1995 blev ju per automatik medlemmar – men om kyrkan redan nu har så pass svårt att hålla kvar existerande medlemmar – hur ska den då förmå nya att bli medlemmar?

      Tänker att en icke-troende familj idag som inte har någon koppling till Kyrkan antagligen funderar rätt grundligt över dop eller inte – och att många avstår just för att det är en religiös handling där man i allt större utsträckning upplever att barnet får välja själv när han/hon blir vuxen. Visst har och ska kyrkan ha plats för människor som inte stämmer in i bekännelseord – så ser det ju ut idag då många kyrkotillhöriga föddes då kyrkomedlemskap var tvång – men kommer det se ut så framöver? I.e. jag har svårt att se att människor framgent kommer se sig nödgade att gå med i en kyrka om de inte tror eller längtar efter tro. Redan nu kan man ju se det till exempel i vigselstatistik. År 2000 var 61% av vigslar kyrkliga, säkerligen en hel del för att rummet är vackert eller av tradtion, och jag menar inte att det är något fel med det, men förra året hade andelen sjunkit till drygt 30%. Jag ser inte det som ett uttryck för missnöje med kyrkan utan mer som att människor i allt högre utsträckning inte vill stödja religiös verksamhet om de inte själva är religiösa. Men, jag vet som sagt inte.

  5. Jag, med icketroende föräldrar, döptes och sattes i Kyrkans Barntimmar för att de ville ge mig en chans att på riktigt välja själv. Någon sa till dem att dopet är en sak mellan barnet och Gud, att de inte behövde låta sin egen icketroende vara ett hinder. Jag tror att de av oss som vill vara kyrka i världen behöver tala högt om dopet, också från den vinkeln. SvK är inte uteslutande de troendes gemenskap, även om massor av trosgemenskap finns innanför samfundsväggarna. Dopet är i de fall när det är barn som döps inte heller något troendedop – inte ens föräldrarna behöver tro. De behöver bara vilja. Så uttryckte jag mig aldrig innan jag kom till tro – då var jag övertygad om att dop av informerade och bekännande vuxna var det enda rimliga. Jag hör mängder av mina gamla ateiståsikter om vad troende människor borde vara och göra och säga upprepas av ateister i debatten idag. I dopfrågan, som i så mycket annat, behöver vi kanske vara dårar för Kristus och säga också det som i världens ögon låter befängt, som till exempel att ditt barn kan döpas bara för att du vill det. Att man kan gifta sig i kyrkan i jeans och tröja en vanlig torsdag. Att Jesus Kristus dog för oss och att han lever och är verksam idag. Låt oss stå upp för det som kan verka absurt, även när det verkar absurt på det inkluderande sättet. Om kyrkan inte berättar varför man vill döpa barn så är det ju inte så konstigt att föräldrar inte vet varför det är meningsfullt att göra det.

  6. Jag tvekar mycket inför mitt medlemskap i Svenska kyrkan. Å ena sidan uppfattar jag en kallelse att stå kvar där jag är och föra trons goda kamp. Å andra sidan anfäktas jag av att vara med i ett sammanhang som inte håller Kristus och tron högt. Att lämna är ett stort steg. Vore situationen annorlunda att jag inte var medlem är frågan är om jag ö.h.t. skulle reflektera över att bli medlem i Svenska kyrkan om jag kom till tro idag. Jag tror inte ens tanken skulle uppkomma. Kyrkans bekännelse, tro och läran hennes katolocitetsmarkörer är nu så nedtonade att många alternativ ter sig mer lockande om man stod inför det fria valet.

    1. Man kan dela in de troende som lämnar i två grupper – antingen de som a) anonym i brevet ovan som bara inte står ut, eller som upplever att kyrkans politisering blir till ett direkt hinder för hans/hennes tro eller b) typ Eva Hemberg som på något vis upplever att medlemskap legitimerar en process hon inte vill vara del av. Man måste vara sann mot sig själv i det och jag har, faktiskt, aldrig riktigt funderat över att lämna – i.e. jag kan tänka mig att betala just för ‘allt det goda’ kyrkan trots allt gör. Men, jag tror att framtidsfrågan ligger i hur man ska förmå människor att bli medlemmar – och där tror jag att du har rätt. En rätt dum, kanske, jämförelse men människor som söker en tro, som vill tro, och de är många idag, vill någonstans ha trovärdiga redskap. Jag har rätt många väninnor som söker i New Age kulturen – säga vad man vill om det – men om man söker sig till en kristallhealare så är det ju för att man vill att personen på något vis ska ha ett svar – så här gör vi – man vill ju inte mötas av någon som säger: Hur vill du göra? Vad tror du om kristaller? Det trista med Svenska kyrkan är ju att kyrkan har ett svar – Är Svar – i Jesus Kristus – men just den biten förflackas på något vis. Det är inte lätt.

  7. Tyvärr är kyrkans gemenskap inte bara intressant för religiöst lagda. Den är mer eller mindre intressant för politiska makter. Så har det varit länge. Svenska socialdemokrater har också länge varit ärliga med att detta har motiverat deras engagemang. Marx ville radera helt. Svenska socialdemokrater ville ta hand om. Torbjörn Lindahl fick in en mycket bra insändare om detta i NSD inför kyrkovalet som nu rensats bort. Nu svänger de maktpolitiska intressena så pass snabbt att detta blir uppenbart för alla. Smärtsamt och stötande kan det tyckas men det är en verklighet i alla församlingar. Vill man slippa det är det eremit som gäller.
    Alternativt blir man inte bortskrämd utan inser att detta är en del av evangeliet. Receptet heter bön, bibelläsning och gudstjänstfirande. Om den kamp man då ställs i gäller tillsynes större sammanhang och frågor eller precis de vardagliga som hela tiden tränger sig på kanske inte gör så stor skillnad? Det är alltför lätt att trösta sig med att de förfärligt kyrkopolitiskt engagerade beter sig som de gör. Men i vardagen luras vi inte sällan att hellre lyssna och skylla på annan än att ta det ansvar jag kan.

    1. Håller helt med dig i det du säger – och funderar även på det där med att ta det ansvar man kan. Angående ditt recept så håller jag också med – och kan i det finna det sorgesamt att så få församlingar bjuder in till just bön och bibelläsning. Kan längta efter att få göra sådant i grupp. Men, detta sagt, man kan ju också göra själv – starta en bönegrupp istället för att beklaga sakernas tillstånd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s