Som att färdas genom rum

‘När ni minst anar det, då kommer Människosonen.’

Fastnar i de orden. Läser dem detta år enbart ur ett positivt perspektiv, i förväntan, inte bävan. Han kan komma När som helst. Vilken möjlighet. Väntar likt en dödsdömd. Kom nu!

Hur vet man att det är Gud? Att man är kallad? Att Gud har en unik plan med ett liv? Kan man veta, eller är det där som tro kommer in? Man kan veta. När det sker vet man. Upptäckten av Guds vilja är av sådan kvalité – den går inte att tvivla på. Vi kan tvivla på vår egen förmåga att förverkliga den, vi kan tillåta våra tvivel att ta överhanden, vi kan springa runt hela liv för att undvika den, men det spelar liksom ingen roll. Det ingår inte i Guds natur att tvivla på människan. Gud vill oss. Någonstans måste den insikten bli vår. Det går inte att ge sig in trons kamp om man inte någonstans vet att Gud redan har vunnit. Det gör kampen på sitt vis futtig, man tvingar sig in i den trots att utgången är given, men samtidigt storslagen, man vågar sig in i den just för att utgången är given, det handlar om liv, eller död. Se, jag gör allting nytt.

Som att färdas genom rum. Vår inre tre-enighet. Vårt yttre rum där vi styrs av omvärldens krav och röster, av vår längtan efter att vara till lags som formar oss till att bli de som världen vill, där våra motstridiga känslor regerar. Vårt inre rum där vi kan upptäcka vår inre röst, vår själ, vårt förnuft, som ibland av nåd kan tala till oss med sådan kraft att den överröstar de yttre rösterna – det finns ett Jag här – en människa, en vilja, där våra motstridiga tankar regerar. Det är lätt att stanna där. Det krävs oändligt tålamod för att nå det tredje rummet – vårt andliga rum – bortom vår känsla och tanke finns en annan kraft – Guds vilja med våra liv, som vill inget hellre än att förverkliga sig i vår vilja, våra känslor. Låter vi det ske, eller inte?

De där funderingarna fick mig att ta fram den bön jag bad på min dopdag och jag minns hur jag slavade med den. Vilka ord vill man ge till Gud efter ett dop? Det var inte enkelt. Jag satt länge och skrev, formulerade mig, men så föll orden bort och det som blev kvar är dessa kanske lite naiva, helt igenom osofistikerade, ord. Ibland kan jag önska mig tillbaka till den där nyfrälsta förunderligheten, det är inte krångligare än så här:

Jag vet inte Gud, vart vi ska.
Räcker det om jag i detta dop säger: Jag vill!
och lyssnar till rösten som likt ett urbergs vetskap ropar i mitt inre:
‘Vi kan, och vi ska, och vi kommer, mitt käraste barn.’

Tack Gud. Amen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s