Återträffen

Lite svårt är det att försöka se naket en film som Återträffen som blivit så unisont hyllad av en enig kritikerkår. Årets bästa film. Filmskapande till en ny nivå. Det är, ur flera aspekter, en problematisk film. Först och främst kanske för att den inte går att undkomma – den drabbar – man känner igen sig.

Minns vår återträff med min gamla högstadieklass för inte så länge sedan. Det var 30 år after the fact, och det var en trevlig tillställning. Vi hade ingen Anna Odell som påminde oss om hur det egentligen var men jag minns ett samtal som kom ur den festen som lyfte fram den otroligt strikta hierarki som rådde även i vår klass. Jag kan se den nu. Jag var omedveten om den då. Själv befann jag mig någonstans i mitten. Att befinna sig i mitten kan tyckas säkert. Eller så är man, som Anna Odell uttrycker det, bland de hopplöst mesiga. Man låter ske, man ger sitt tysta medgivande. Det var på oss i mitten som de mer utsatta hoppades, och vi svek, vi såg uppåt. Underlåtelsesynd kallas det för, i den kristna terminologin.

Alla människor har rätt till sin egen historia, men det betyder inte nödvändigtvis att vi måste gå in i en annans historia. Och det är väl där någonstans som Återträffen blir problematisk. Greppet – att filma en klassfest som den hade kunnat vara och sedan presentera det som dokumentär och be om reaktioner blir lite för manipulativt. Ingenting har ändrats. Klassträffen som inte skedde blir en upprepning av det som en gång var, mobbarna förblev mobbare. Det är övertygande. Detta är en film som tar grepp om ens känslor, går rakt in i dem, och som är svår att värja sig emot, men just där kan man känna sig spelad. Man hamnar precis där filmmakaren vill att man ska hamna. Men vad är det egentligen som man ser?

Anna Odell upprepar flera gånger i filmens andra del att hon inte vill anklaga, att syftet är att hon vill försöka förstå varför det var som det var, varför det blev som det blev, och det finns en ärlighet i det. Ändå, här finns en undertext om hierarki som man kan fundera kring. I en scen, från den senare delen av filmen, sitter Anna och hennes kollegor och pratar om filmen. På väggen finns klassfoton från de som var med upphängda efter rang. Anna har satt sitt foto sist. Så här var det. En av hennes kollegor går upp till tavlan och tar Annas foto och sätter det först samtidigt som hon påpekar hur Anna blivit känd, är omskriven i media, ‘nu är det du Anna, som ligger först’, varpå Anna går upp till tavlan och återställer balansen, lägger sig själv sist. Vad än mer intressant denna films andra del hade blivit om Anna nappat på den kroken, om hon någonstans även problematiserade sina egna motiv, sin position som hyllad konstnär gentemot sina gamla klasskamrater. i.e., vad gör man när man själv får makt? Inte helt enkelt.

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s