De som opponerar sig

‘Inte bara diplomatin, politiska partier, universiteten, journalistiken, hemtjänsten i äldrevården och den amerikanska säkerhetstjänsten har anledning att se upp med konformiteten. Alla institutioner har det. Även kyrkor och samfund. Konformiteten kan ha vilka ideologiska förtecken som helst. Vad den går ut på är att få människor att sluta tänka, att bli banala utförare, kuggar i ett maskineri.

Spåren försträcker. Dietrich Bonhopeffer, prästen som hängdes av nazisterna 1945 skilde mellan två slags människor: Pliktmänniskan som utan att reflektera lyder order, och den autonoma, vuxna människan som handlar utifrån ansvarskänsla och en djupare lojalitet med den gemenskap hon ingår i. Kyrkor och samfund som vill förbli levande ska, tror jag, vara rädda om de obstinata, de som opponerar sig mot rådande trender.’

Ur Ulla Gudmunsons krönika Var rädd om de obstinata i Kyrkans tidning som jag tyvärr inte hittar att länka till. Den är värd att läsas i sin helhet. Funderar även på vilka och var de obstinata är idag.

10 comments

  1. Ja, hon är klok, tänk om vi skulle ta hennes förslag på allvar och läsa om hela nya Testamentet, gärna tillsammans och därefter starta diskussion om att vara kyrka i Kristi efterföljd.

    1. Apostlagärningarna kan vara en god början. Håller med om att det var kloka ord, funderar dock på detta: Vem, vilka, är de obstinata i dagens kyrka? Tycker inte att det är helt lätt att se – men det visar sig.

    1. Fast det inbegriper ju på sitt sätt alla troende – även de som har en radikalt annan utgångspunkt än vad jag har tar väl sin tro på allvar. Jag är inte helt säker på var de obstinata finns idag inom vår kyrkliga tradition – om de finns – för övrigt tycker jag det är lite roligt att hon använder just ordet obstinat eftersom det oftast har rätt negativa undertoner. Det finns något ytterst jobbigt med de obstinata. Ska fundera vidare på det.

  2. Sanningssägare har alltid varit obekväma, men nog så viktiga, en favorit är ju Johannes döparen. Alla ”obstinata” är inte de som ropar högst, man gör som Jesus, går rakt igenom hopen och fortsätter sin väg. Känslan av att tillhöra ”motståndsrörelsen” är mer utspridd än vi tror, tänker jag.
    Det otäcka idag, är väl att ”etablissemanget” handlar som om den överhuvudtaget inte finns, man vill inte bli oroad, ljum är Bibelns ord. Ändå är det så, att här och där hittar vi varandra och det ger tröst. Och så får man nynna på Ps 59:2!

    1. Fast det är svårt ändå. ‘Etablissemanget’ ser väl kanske sig själva även de som sanningssägare som liksom håller ut mot ‘de andra’. Funderar även utanför det kyrkliga ramverket – det finns ju idag många Jesus-troende som inte är kyrkotrogna. Man vet varken ut eller in. Men, det är till viss del intressant att få ta del av alla dessa tankar. God helg!

  3. Ja, man kan ju faktiskt ha fel själv. Vi behöver varandra som korrektiv.
    Förmåga att lyssna, att våga säga vad man tror och att våga låta sig förändras, är väl vad det hela handlar om. God och välsignad helg till dig också.

    1. I papperstidningen av Kt -om du har – så ligger alla inlägg över ett uppslag med Ullas text som en spalt längs till höger, nästan som en läsinstruktion. Det var ju inte tänkt så – hon skrev säkert samtidigt som de andra – men det ser lite ut som en tanke.

  4. Har papperstidningen och håller med dig att det är talande.
    Hänvisningen till ”Life of Brian” gillar jag, känner mig befryndad med den som säger: ”Inte jag”, mod och humor på samma gång.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s