Det är det som är hoppet

För någon vecka sedan stod jag på Akademibokhandeln med Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande i handen – jag är med i deras bokklubb där man får låna 52 böcker på 52 veckor – men ställde tillbaka den hyllan. Idag när jag gick tillbaka var den förstås utlånad. Jag ser fram mot att läsa den, och ska. Helt oavsett om man håller med eller inte så lockar Lena Andersson ofta till att tänka vidare. Hon har både intellekt och passion – hon berör, stundtals rör upp. Bra så.

Boken har jag alltså inte läst men läste i morse Humanistbloggens ‘Grattis Lena’ inlägg (Här) apropå Augustpriset med följande citat ur boken – det är bokens näst sista paragraf – som stannade kvar:

‘Hoppet och dess symbios, det måste sägas, tror inte på en förändring av den älskades innersta vilja. Hoppet som bebor människohjärtat tror att viljan redan föreligger; att den älskade egentligen – egentligen – vill det han låtsas inte vilja, eller inte vill det han låtsas vilja, det han av en ond omvärld är förledd att vilja; kort sagt att det inte förhåller sig som det verkar. Att den lilla skymten av något annat är sanningen. Det är det som är Hoppet.’

Kanske kan man uppfatta en sådan paragraf som patetisk – att hoppas på det som inte föreligger, att trotsigt tro sig ‘veta’ att verkligheten inte förhåller sig så som den verkar, han älskar mig innerst inne, att leva i enlighet med det hoppet, att förnedra sig för sig det hoppet.

Ändå, på sitt vis frigörande, hoppfullt. Jag kan beundra det där naiva hoppet. Det där citatet fick mig att leta fram en helt annan bok, Peter Kihlgårds Du har inte rätt att inte älska mig. Underbar titel. Så här tror jag: Kärleken, den djupaste, har sin källa hos Gud även innan vi förstår det, innan vi igenkänner den så bor den inom oss som en droppe som vill inget mindre än att älska sig igenom motstånd, trots kors, bli hav. Man kan ta steget, eller inte. Det är vårt val. Men har man väl tagit det steget och skymtat den då tar Gud vid, och den lilla skymten av något annat är Sanning, är Gud.

För övrigt tänker jag på Ester, Lena Anderssons Ester då, men också då på min farmor Ester, och på Bibelns Ester och hennes bok, Purimhögtiden, där jag egentligen funderar mer kring Vasti än den vackra, unga Ester. Hur hade Vastis bok sett ut?. imgres

3 comments

  1. När jag läser din text om hoppet så kan jag inte låta bli att tänka på Gunnel Vallquist text om ”Att tro i detta tjugonde århundrade”:
    ”Man bär med sig ett litet ljus, och denna flämtande låga är allt man har…”,
    och ”att vi inte låter vårt lilla ljus slockna, inte upphör att tro att ljuset är,”
    Sedan har jag en fråga, till det du skriver: Om man lever i enlighet med sitt hopp (det är ju verklighet för mig just då) är det att förnedra sig?
    Jag tvivlar ibland, på att Gud är, men det påverkar inte mitt trotsiga hopp, jag tror för att jag vill tro, och det är liksom inte föremål för förhandling. Jag har så att säga blivit ”överbevisad” som Jeremia: ”Du förledde mig, Herre, och jag lät mig förledas” (Jer 20:7).

    1. Nej, det tycker jag inte alls, angående att förnedra sig. Tvärtom. Det var mer i referens till vad jag läst om boken – att många som läser den upplever det som om Ester förnedrar sig – samtidigt som man känner igen sig – men jag menade precis tvärtom, att det är modigt och att älska vidare de gånger som man kanske inte får direkt respons. Detta sagt, det är lite vanskligt att skriva om en bok som man inte läst – men väl läst mycket om. Tyckte dock om det där citatet – och någonstans tror jag ju att den där längtan som när vårt innersta hopp är Gud.

      Ja, Vallqvist är en pärla – den texten du refererar till finns i psalmbokens böndel och jag läser den ofta.

      När jag läste resten av det som stod på Humanistbloggen så tänkte jag angående att vilja tro att jag nästan skulle kunna säga: Jag kan inte låta bli att tro, men det kanske är att dra det lite för långt…..

  2. Nej då, det är inte att dra det för långt, jag kan heller inte låta bli att tro och den tanken fyller mig med uppriktig jublande glädje, ”någon” måste vilja mig och dig och alla andra. Ibland kan jag känna lust att som Birgitta Andersson sjunga: ”Jag är så glad att jag är frälst, ho,ho!”
    Har haft anledning att läsa Lasse Lucidor´s psalm nu i domedagstider (Sv Ps 620) och den beskriver så väl en själs uppvaknande och accepterande av nåden. Någon måste gilla människan annars fanns hon inte här.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s