En psalm i Advent

”Så kom du då till sist, du var en främling, en mytgestalt som jag hört talas om.
Så många hade målat dina bilder men det var bortom bilderna du kom.
Vi trodde du var användbar till salu, vi skrev ditt namn på våra stridsbaner.
Vi byggde katedraler högt mot himlen men du gick hela tiden längre ner.

Du är ett barn som ligger på ett jordgolv, du fryser om vi inte griper in.
Du rör vid kroppar, hatar orättvisor, du bjuder älskande på moget vin.
Du stiger ut ur alla tomma gravar, du är en vind som säger: det blir vår.
Du kommer som en flykting över bergen, du följer oss dit ingen annan når.

Du är den sång om livet som jag glömde, den sanning jag förrådde dag för dag.
Jag svek mig själv; den spegel som jag gömde bär dina bråddjup, dina anletsdrag.
Kom närmare, bli kvar hos mig. Det mörknar och kanske ljusnar det på nytt igen.
Ditt liv ska bära mig; jag hör en koltrast, som sjunger timmen innan gryningen.”
(Ylva Eggehorn)

Den spegel som jag gömde bär dina bråddjup, dina anletsdrag. En dag ska vi bli lika honom.

2 comments

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s