Advent dag 6: Ge inte upp er frimodighet

Jag har undvikit i dessa adventstider att skriva om tankekonstruktioner, Gudsbilder, om riskerna som uppstår när den personliga tron blir viktigare än kyrkans tro, men det innebär inte att jag går opåverkad. Läser. Funderar. Har Svenska kyrkan en tro? Hur ser den ut? Vilka får plats? Vilka marginaliseras? Vadan detta behov att marginalisera? Hur får man ihop sitt behov att marginalisera med att vara Kristen – Kristus vill alla! Det är inte helt enkelt.

Jag får problem med en kyrka som bejakar det privatreligiösa. Allting går. Alla vägar är lika legitima. Visst är den personliga relationen till Gud, till Kristus viktig, men kan den se ut hur som helst? I.e. om man kan tolka Jesus hur som helst, om det inte spelar någon egentlig roll vilken ledstjärna man väljer, vad ska man då ha en kyrka till? Jag sökte mig till kyrkan för att min tro var mig övermäktig – jag klarar inte detta själv. Vad vill du Gud? Behövde hjälp att tolka. Om som kyrka erbjuder ett dop, en Herrens måltid, så måste det väl någonstans förpliktiga. Eller?

I dessa funderingar fann jag gårdagens samtalskväll på Katharinastiftelsen uppfriskande. Eskil Franck i samtal med Christer Sturmark. Jag berördes av att läsa Eskils bok Giv mig, min son, ditt hjärta och även om han har lämnat sin kyrka, sitt prästerskap, så finner jag inspiration i honom, inte för att han lämnat men för detta: Att vara sann sin övertygelse. Jag tror inte heller på den där uppdelningen – det är inte så enkelt – tro som tillit upphäver inte sanningsanspråket. Hur långt kan man stretcha bibelns ord och samtidigt vara kvar i den? Var går gränsen? Det är säkert olika från person till person men, ja, full av beundran inför denna människa som utforskade gränsen och tog konsekvenserna av det. Finns där ingen gräns så varför vara kyrka överhuvudtaget? Någonstans, hur paradoxalt det än låter, fann jag i hans berättelse en kyrklig legitimitet. Att ta sin kyrka på största möjliga allvar.

Så får man gå vidare i tro och tvivel dessa Adventstider. Guds rike är nära. För min egen del tror jag att det är nära bakåt i tiden, i.e. det har redan skett. Frågan är om vi ser det eller inte, vågar leva i det. ‘Ge inte upp er frimodighet. Den ska rikligen belönas.’

4 comments

  1. Som jag ser det,finns bara ett enda säkert kort: med Kristus i bön. mässa och liv (Sv Ps 59), och så får man faktiskt ibland lyda Gud mer än människor.

    1. Instämmer, med invändningen att det inte alltid är så lätt att veta om man lyder människor eller Gud men – i slutändan och till slut kommer det att uppenbaras. Gud vinner. Apropå att fira mässa var det en annan sak han talade om – i relation till sin relation till kyrkan idag – att han upplever ett stort glapp mellan de stora orden (trosbekännelsen, Oh Guds Lamm etcetera) och förkunnelsen som stundtals får honom att få ont i magen – han vill inte vara där. Jag kan känna igen mig i den känslan – sorgligt nog.

  2. Jo, visst råder det glapp mellan mässans klassiska texter och mycken förkunnelse man hör idag. Hemsnickrat psykologiserande och tafatta försök till kåseri. Det är en prövning!
    Undantag finns, med kärv undervisning, förankrad i genomreflekterad tro, tyvärr är dessa personer väldigt få idag (Bo Brander är ett lysande undantag t.ex. och några till finns.

    1. Jag har aldrig tänkt på det så men när han sa det kände jag igen det han sa. Frågan är hur man ska förhålla sig – Amma Synkletika, ökenamman, menar någonstans att det är direkt skadligt, och att man ska undhålla sig pladder om Gud. Detta sagt, det finns rätt många undantag – kan jag tycka – och det är bra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s