Advent dag 11: Gudars gråt och människors

Många priser har delats ut denna vecka. En som fått många är Lena Andersson. Tidigare i år har hon tilldelats Svenskans litteraturpris och Augustpriset i skönlitteratur. I förrgår var det dags för hennes DN-texter att belönas med Publicistklubbens Guldpenna.

”Varm och vass motar hon alla heliga kor i grind. Detta med en stil så klar att själva gudarna gråter.
Motvilligt.”

Nu tror jag inte att Gudarna gråter över Lena Anderssons texter, varken med- eller motvilligt. Däremot lyckades hon reta gallfeber på en del kyrkligt anställda, inte minst då hon myntade begreppet dunbolsterteologi i sin, skulle jag säga, stundtals rätt träffsäkra beskrivning av tillståndet i Svenska kyrkan. Det trista i efterdyningarna av den texten var väl snarare reaktionerna från kyrkligt håll. ‘Pinsamt okunnigt’ skrev Stockholms stifts tankesmedja i en kommentar som ironisk nog bekräftade en sak som Lena Andersson riktade in sig på – att det tycks omöjligt att framföra kritik gentemot kyrkan utan att bli stämplad med diverse epitet.

När Lena Andersson nyligen skulle framträda i Göteborg så tvingades man byta lokal, det kom över 300 personer. Man kan fundera på det. Oavsett vad man tycker om henne så talar hon onekligen in i någonting i vår samtid som slår an.

En annan person som under hösten dragit människor till kyrkor, (kanske mestadels frikyrkliga?) är Marcus Birro. Även han har fått sin släng av sleven från stiftets tankesmedja – senast förra veckan. Han skrev i Dagen om det under rubriken: ‘Tänk om de var dig de hatade’. Här. Det var inte första gången som Birro blev uthängd av sagda tankesmedja. ‘Birros kristendom tillhör de rika, vita männen,’ är ett annat exempel från en tid sedan. Jag skrev om det Här.

Vad jag vet så är Marcus Birro katolik, och den katolska kyrkan tillhör de som växer i världen, inte minst i världsdelar som Sydamerika och Afrika apropå vita, rika män då. Även Marcus fick pris i veckan – utmärkelsen Årets Förebild av tidningen Dagen. Oavsett vad man tycker om det så talar han onekligen in i någonting i vår samtid som slår an.

För övrigt blev jag konfunderad av en textrad som återfinns i ‘Möten med Islam’ – en text som delats ut som julhälsning till kyrkomötets medlemmar. ”Troende människor är [i] grunden ganska lika, särskilt när de vuxit upp inom samma kultur och språkområde. Troligen är det större likheter mellan en svensk muslim och en svensk kristen, än mellan en svensk kristen och en kristen från en helt annan del av världen, med ett annat språk och med andra vanor.” Jag har inte läst skriften, citatet kommer från Kristen opinion. Här.

Finner det där citatet olyckligt eftersom det kan tolkas, även om jag tror att det är en miss och inte menat, som om det är svenskheten (kultur och språkområde) som skapar förutsättning för gemenskap. Vårt gemensamma svenska sätt att förhålla oss till tro kontra de som kommer från helt andra delar av världen. Inte helt lyckat. För övrigt funderar jag över hur ett sådant synsätt jämkas in i tanken att vara del av den världsvida kyrkan.

Och på det omvända. Kristus som upptäckten att alla människor ryms i Honom, insikten om en samhörighet som skär rakt igenom och går bortom alla kulturella, språkliga, politiska, geografiska barriärer. Någonstans är vi samma, alla skapade i Guds avbild.

Angående kollektändamål så är det som det är. Bifogar en länk och säger bara: Instämmer. Det är inte trovärdigt. Här.

8 comments

    1. Tack för länken. Funderar när jag läser den på hans tanke om att se religion (kristendom) utifrån och inifrån – där han tycks mena att som kristen ser man inifrån vilket är ett annat perspektiv än utifrånperspektivet som han menar att till exempel religionsvetenskapen har. Jag tror han har en poäng där, men frågan blir ju då hur det tycks komma sig att relativt många av kyrkans ledare, eller kyrkomötet i detta fall, tar utifrånperspektivet?

  1. Din fråga är viktig, och högst befogad, men också detta: Hur får dessa stöd i att leva i sin tro. Regelbunden handledning och själavård borde vara obligatorisk för kyrkans tjänare, likaväl pastoral omsorg från herde och biskop. Viktigast av allt ändå, att leva i sitt dop, i bön och mässa, retreat. fördjupade studier, teologiska och skönlitterära.
    I sin strävan efter att vara samhället till lags, har kyrkans folk tappat fokus, tänker jag.

    1. Det finns ett stort hål här eftersom människor över lag har svårt att finna sådant som andlig vägledning och hjälp i sin tro. Delvis är det nog så att fokus ligger fel – kanske på grund av osäkerhet inför framtiden och att det hela tiden fokuseras på att ‘stoppa’ utträden, det skapar en sorts förvirring, det där medlemstänkandet, tror jag.

  2. Allt detta prat om utträden leder en stor risk att det blir för mycket koncentration på medlemsrekrytering, titta bara på alla församlingars hemsidor, där man räknar upp allt vad man får som medlem (tillhörig).
    Vad det betyder att vara kristen och hur man blir det, är mera osynligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s