Advent dag 23: För Väntan

bild Roade mig med att googla på ‘varför firar man jul den 24 i Sverige’ och fann i en text den lite märkliga meningen: ‘Sedan slutet av 1800-talet firas julen av många av tradition snarare än som en religiös högtid’ och: ‘Julafton inträffar den 24 december, dagen innan den kristna kyrkan firar Kristi födelse.’ Ogillar det där ordet ‘eller’ – det blir så delande – det är väl både och. Religion och tradition.

Jag vet fortfarande inte varför man förflyttat firandet till den 24:e i Sverige, men jag har alltid inhandlat adventskalendrar till barnen som sträcker sig till den 25:e – det har inte haft med religion att göra utan varit ett sätt att bejaka deras andra nationalitet. Vi brukar dessutom öppna våra familjejulklappar på Juldagens morgon till lillebrors stora förtret. Hur länge måste man vänta? Sonen, den yngre, frågade igen idag när vi åt middag: ‘När får jag öppna mina julklappar?’ Alternativen är: hos morbror K imorgon eller i övermorgon.

Det finns en anledning att vänta. Min mest förväntansfulla adventstid inträffade för 17 år sedan. Han skulle ha kommit den 5:e december. Jag var väldigt stor och övertygad om att han skulle komma för tidigt – den 28 november – på Thanksgiving Day. Så kom han inte på Thanksgiving, inte den 5:e, inte på Lucia, inte den 20:onde december, min mors födelsedag, och när man som gravid gått över tiden med veckor plus förändras något – det som varit naturligt blir till medicinsk övervakning. Han trivdes därinne, växte, men när viktskattningen visade på 5,3 kilo hävdade det medicinska att det var dags att sätta igång, tvinga ut. Det var idag, för 17 år sedan, och så kom han, på Julafton. Som världen ville. Jag ville ge honom en egen dag. Jag vill ge honom en egen dag. Vi väntar till i övermorgon.

När han några år senare fick en lillebror gav denne lillebror honom smeknamnet Ishe. Vet inte var det kom ifrån. I efterhand, i ljuset av min egen frälsningshistoria, kan jag se att det är så Gud verkar, strör små ledtrådar, mönstret finns där, som ett skyddsnät när man ser tillbaka. Han fanns innan Jag fattade. Gott så. Vi kallar honom det. Ishe. Oss är en frälsare född. I det stora. I det lilla. Barn, om man får nåden att föda dem in i världen, bär den möjligheten. Att frälsa oss från oss själva.

Jag har inte varit kristen så länge, men i det som är mitt har jag fler födelsedagar att se fram emot. De blandar ihop sig. Religion är tradition. Tradition är religion. Både och. Ändå, mitt religiösa firande brukar börja när julafton drar mot sitt slut. Om ett dygn ungefär, med midnattsmässan från Rom. Dagen är kommen. Tills dess. Dagen är kommen.

4 comments

  1. Ja, det är lite konstigt det där med våra aftnar, men efter 18.00 på så är det enligt gammal kyrkotradition faktiskt ny dag. Dygnet räknades från 18.00 – 18.00 ganska länge. Så julafton efter julbönen är juldagen och vi kan inte hålla oss!

    1. Antar att det hänger samman med den judiska räkningen – sabbaten börjar vid solnedgången. Egentligen är det ett bra sätt att se ett dygn – med början i en afton som övergår i natt och sedan dag. Från mörker till ljus istället för tvärtom – om man nu tänker sig livet som en dag.

  2. Att vi konsekvent firar ”dagen före” tror jag – utan att ha någon som helst källa utöver egna spekulationer – beror på att vi är en spritkultur. Då super man när man har en ledig dag efter. Man börjar firandet dagen innan. För att folk ska hänga med på det religiösa firandet också kanske man får så lov att fira aftonen snarare än dagen, när folk bara är bakfulla :p

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s