Jul dag 2: En annan dag & Förakt

Det är tvära kast. Från födelse och frälsning till död. Vad är ett liv värt att leva för? Vad är ett liv värt att offras för? Hur skapar man sig ett liv värt att dö för?

Annandagens tema är Martyrerna, eller den helige Stefanos dag. Han höll fast vid sin tro och blev stenad. Dödad. Krubba, frälsning, död. Vad är vi villiga att frälsas till?

Morgondagens evangelietext hör kanske till de texter som ibland betecknas som svåra. ‘Ty jag har kommit för att ställa en man mot hans far, en dotter mot hennes mor (…) Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig,’ så säger han, det där skimrande barnet som alla ville ta i sin famn, lovsjunga. Var det igår? Nu är han vuxen. Vad menar han?

Uppenbarelsebokens ord kommer till mig. ‘Detta har jag emot dig, att du har övergivit din första kärlek.’

Kärleken är absolut, det går inte att älska mer, eller mindre. Antingen älskar man, eller så älskar man inte. Det går som ett svärd mellan de två. Jag brukar säga att min dopdag är den viktigaste dagen i mitt liv och jag säger det trots att jag fött två barn. Med det menar jag inte att förringa kärleken till mina barn, snarare tvärtom. I den erfarenhet som Gud gav mig finns en insikt om att kärleken kommer från Gud. Att söka älska på egen hand blir lätt lönlöst efter det, man måste söka älska Gud – inte mer eller mindre än andra kärlekar – men Först. Älskar man Gud först kommer kärleken till medmänniskan som en konsekvens. Jag inser att detta kan te sig lätt provocerande för en icke-troende, som kunde man inte älska utan Gud, men Gud är större. Han kan lära oss att älska oavsett om vi är medvetna om Gud eller inte. Men, där finns också ett svärd. Hur vet man att en människa söker älska Gud först? Att en människa agerar utifrån Guds kärlek och inte sina egna motiv?

Isak Syrien, ökeneremiten, sade att det rena hjärtat, det hela hjärtat, det älskande hjärtat, känns igen i att det inte bär förakt. Det föraktar inget och ingen. Det är en bra bild för de som vi kan ta till förebilder. Avsaknaden av förakt. Det kan vara svårt att erkänna sitt eget förakt, vad det bottnar i. Marcus Birro skrev rätt träffsäkert i en krönika i Expressen: ‘Jag kunde sitta uppe på kvällarna och se människorna i min egen ålder röra sig mellan sina rum i huset på andra sidan. Jag undrade vad som drev dem. Jag avundades dem. Alltså var jag rädd för dem. Alltså föraktade jag dem.’

Rädsla och avund gödslar vårt förakt. Samtidigt får vi akta oss så att vi inte börjar förakta de rädda och de som bär avund, och att inte förakta oss själva när vi får syn på de känslorna inom oss. Det enda sättet att undslippa är väl att söka älska Gud först. Det är dessutom det enda liv som är värt att dö för.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s