Den tecknade tiden

Det finns en scen i Philomena där hon sitter på Dulles Airport i Washington redo att åka tillbaka till England. Den son som hon tvingades adoptera bort som ung är död – hennes längtan att få återse honom kommer inte att. Journalisten som hon reser med har förvisso sin story – vinklingen är säljande – onda nunnor som tjänade pengar på barnhandel – men, även han är besviken.

Så säger hon något som: Jag har suttit här och väntat på ett tecken från Gud, men det kommer inget, så nu gör vi som jag vill.

Tyckte om Philomena, eller den roll som Judy Dench gestaltar, hennes tro. På en gång barnslig och vis, alltid orubbligt stark. Djupenkel. Jag tror också på tecken. På att Gud strör dem kring oss, om oss, dränker oss i dem i sin orubbliga önskan att det är på Honom vi ska förlita oss. De flesta ser dem inte, vågar inte tro på dem. Ibland syns de tydligast i backspegeln. Men, hela vår tid är tecknad. Intecknad. Vill tas i bruk.

Mot slutet av filmen ges den åldrade abbedissan möjlighet att be om förlåtelse. Hon väljer att vistas med sina demoner och far ut i svavelosande fördömanden, hon ställer sin kyskhet, avhållsamhet, som ett föredöme framför de slampiga unga ogifta gravida kvinnor som kom till klostret för att föda sina barn. De fick det som kom till dem, på något vis måste de sona sin köttsliga synd. Det är Guds vilja. Hon vet hur saker och ting förhåller sig. Straffet. Hon är rädd.

Det blir tyst en stund. Varpå Philomena säger: Jag förlåter dig. Varpå journalisten säger: Jag förlåter dig aldrig.

Vem är mest kristen? Den frågan tänker jag lämna obesvarad, men mest mänsklig, mest lik det som en människa, varje människa, bär möjlighet att vara, helt oavsett vad vi kallar det, är, i mina ögon, hon vars namn börjar på P. Hon har kommit närmast det som är vår betingelse. Det har förändrat henne. Som svar på journalistens vrede – som på sitt vis är hennes ställföreträdande vrede, han blir ju arg å hennes vägnar – säger hon bara: Jag vill inte bli som du.

Jag firar på mitt vis en afton ikväll. Om en vecka fyller jag år som kristen, har min dopdag, och jag brukar låta den svälla till dagarna sju. Med start imorgon då. Philomena är en bra start på en dopvecka. Som ett tecken. Så bryter sig ett citat av Pascal fram ur minnet, en tanke, vilket nummer det är minns jag inte, orden lyder: ‘Om vi ger Gud en vecka bör vi också ge Honom hela vårt liv.’

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s