Kroppsliga övningar

Jag läste med visst intresse Kyrkans tidnings artikel om yoga i kyrkorummet och funderade lite kring informationen i den. Hittar ingen länk till artiklarna men i korthet handlar det om hur yoga har gått från att vara något ‘suspekt’ i kyrkliga rum till att idag vara ett ‘självklart erbjudande’. Jag har inte direkt några synpunkter på hur kyrkorummet används, men man kan ändå fundera på hur yoga framställs i den kyrkliga kontexten. Förvisso har yoga de senaste årtionden spridit sig i det sekulära samhället, ofta med andliga undertoner men primärt riktat till människor som, vilket artikeln också påpekar, skyr ‘organiserad religion’ men som söker någon form av utlopp för andlighet. Men vad är då yoga? I texten talas det om yoga som en alternativ andlighet, men då kan man ju fråga sig alternativ till vad?

Yoga har sina rötter cirka 3000 år tillbaka. Det är en filosofisk och religiös livshållning som inbegriper en rad steg där målet är radikalt – en betydelse av ordet yoga enligt sanskrit är förening – och det handlar inte om att på individnivå förena kropp och själ, att nå inre balans och harmoni – det handlar om människans förening med Gud. De kroppsliga övningarna har i sig inget egenvärde, de syftar till att förbereda kroppen inför det meditativa tillstånd i vilket Gudsförening kan ges möjlighet att ske.

Så här beskrivs stegen i NationalEncyklopedin:

”Som metod omfattar yoga åtta steg, varav de fem första betecknas som yttre, de tre senare som inre.

De två första stegen är snarast etiska till sin natur och innefattar avhållsamhet från att skada, ljuga och stjäla samt från lust och girighet resp. upprätthållande av kroppslig och andlig renhet.

De två följande stegen är de mest kända och avser fysiska förberedelser, bl.a. vad gäller kroppsställning och andning.

Det femte avser kontroll av sinnena, och de tre högsta innefattar olika koncentrations- och meditationsövningar i form av dharana (objektsinriktad meditation), dhyana (tankeinriktad kontemplation) och samadhi (total koncentration). Den sistnämnda kan i sin tur ha två former: medveten (samprajnata) eller ”övermedveten” (asamprajnata), vilken tänks innebära ett upphävande av polariteten objekt–subjekt och den definitiva frigörelsen från bundenheten till materien (ett uppgående i den andliga principen).

Målsättningen för yoga är således från början religiös, och termen yoga används därför ibland allmänt för vägar till förening med Gud eller för frigörelse från sinnenas herravälde.”

De kroppsliga övningarna som vi känner idag som yoga i västvärlden har förvisso inte sådana högre syften, och visst, det erbjuds yoga på väldigt många ställen – även på Gym och i kyrkor. Jag har själv under årens lopp deltagit i en del yogaklasser, det är inte det att jag har något emot yoga. Men, här kan man fundera – eller jag gjorde det i alla fall – över vår tids behov att bruka religiösa företeelser efter det att man tagit bort dess religiösa betydelse.

Det är förvisso det sekulära samhällets dilemma – man vill åt något som religionen ‘har’ utan att för den sakens skull ta till sig det religiösa – och det har man väl all rätt att sträva efter men är det så lyckat att ägna sig åt just detta i det kyrkliga rummet? Tänk omvänt på någon djupt kristen sed – dopet? – och på det transporterat till en helt annan kontext där dess utövare benämnde det ‘en teknik som kan användas utan att behöva vara kopplad till någon särskild religiös tradition’ eller ‘dopet är mer antropologi snarare än teologi.’

Förresten så påminner de där 8 stegen inte så lite om kristen askes, en sorts övning i att leva i närhet till Gud, de liknar på sitt vis Nådens ordning, och det finns ju inom den kristna traditionen många redskap som inbegriper både andnings och kroppsliga övningar, inte minst inom klostertraditionen. Mäster Eckharts andliga undervisning lyfter fram andningen, Anselm Grun har skrivit en föredömlig liten bok Be med kropp och själ, intresset för Ignatiansk meditation växer. Det finns säkerligen fler exempel. Och det kan man ju fundera kring, som utomstående, varför inte gräva djupare i den egna traditionen, varför gå till andras? Och varför just yoga som ändå erbjuds på så många andra platser i samhället?

4 comments

  1. Mycket relevanta tankar. Jag tycker om yoga som gympa, liksom pilates och andra former av gympa som jobbar med balans, styrka och kondition samtidigt. Man måste vara effektiv när man har familj och heltidsjobb. Men varför ha det i kyrkan? Vi har bön i kyrkan där når vi gemenskap med Gud och gympa tycker jag inte hör hemma i kyrkan även om en av mina söner tycker kyrkan med alla bänkar är som gjord för parkour.

  2. På sätt och vis skulle jag tycka att Parkour i kyrkan vore enklare att ta till mig än yoga – under förutsättning att man erbjöd det som just parkour och inte något annat. Det är den där sammanblandningen – att inte låtsas om att yoga är del av en religiös tradition och att erbjuda det som något sorts svar på diffus andlig längtan som jag inte riktigt förstår – eller, jag kan förstå att man gör så Friskis och Svettis eller på Gym (fast där marknadsför man ju det mer som gympa eller balans, harmoniövningar), men inte varför man väljer att göra det som kyrka. Håller för övrigt med dig om att yoga är ett bra sätt att träna, eller varva ned.

  3. Mycket bra inlägg! Jag tänker också i de banorna. Det finns så mycket inom den kristna mystiken som fuller väl motsvarar yogan, så varför använda sig av yoga inom kyrkan? Är det ett sätt att locka dit folk? Men är det i så fall den målgrupp kyrkan riktar sig till, de som skyr organiserad religion?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s