Vittnesbörd

Befinner mig i Göteborg efter en lång och rätt intensiv dag som avslutades med föreläsning i Partille församling under deras återkommande onsdagskvällsserie Tänkvärt. Eftersom jag är i min kristna födelsedagsvecka fann jag denna inbjudan speciell – lite som ett tecken – en inbjudan att vittna (?), berätta – det gör ju något med en själv. Nu har jag förvisso en viss rutin i detta med att föreläsa men jag försöker undvika rutin genom att variera mig, anpassa mig till temat i kyrkoåret eller på andra vis finna någon ny ingång. Uppenbarelsens ljus. Kan det bli mer passande?

Jag försöker förhålla mig pragmatiskt till detta med att tala om tro. Vem hade kunnat tro för bara några år sedan att jag skulle ägna mig åt sådant? Inte jag. Men får jag en förfrågan försöker jag få in den.

Det är inte helt enkelt – detta att som lekperson tala om tro – men tänker mig att om det nu är del av en kallelse, eller Guds vilja med mig, så kommer Gud vara med. Och är Gud med kommer orden att beröra, och tja, gör dom inte det så är det något annat som jag ska ägna mig åt. Den som prövar får se. Gud kommer att visa sig. Eller något sådant. Likväl, det var lite vackert att få detta uppdrag just i min dopvecka.

Jag tänker inte ägna mig åt att recensera mig själv, men en sak som gladde mig med kvällen var att så många efter mitt föredrag – som ändå varade en timme – hade frågor och att samtalet öppnades så att en del kände sig manade att besvara varandras frågor, i.e. det blev till samtal, och det är alltid lätt magiskt när det sker. Det sätter igång tankar. Det finns ett stort behov, och längtan, efter att dela tro, att dela ord som bär trons erfarenhet. Det borde egentligen inte vara så svårt. Men det är det. Här finns mycket att fundera och be vidare över.

2 comments

  1. Jo, du är bra! Inget är mer evangeliserande, än att som lekman tala/ vittna om sin tro, det är trovärdigt och öppnar för just samtal.
    Dela tro med varandra, skapar tro, min tro växer när jag försöker sätta ord på den och att lyssna till andras berättande är berikande. Frågor i detta sammanhang är också spännande, man kanske inte direkt hittar ett bra svar, men frågan stannar kvar i en och vidgar ens horisont och svaret kommer lång senare som en troserfarenhet.

    1. De viktigaste samtalen – eller för den delen predikningarna – fungerar just så för mig. De fortsätter när de tagit slut i någon sorts inre monolog. Stannar kvar. Oftast är det ju också så – den som blivit berörd och talar om det kan beröra andra. Tack.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s