Kallelse

Om man slår på ordet ‘kallelse’ i Nationalencyklopedin lyder definitionen: ‘religiöst begrepp med flera innebörder, gudomlig kallelse till omvändelse och tro.’ Det är den korta versionen. Det finns en längre som jag läste på kontoret men har inte mitt lösenord inlagt här på hemdatorn så kommer inte åt den nu. Den längre versionen tog upp Jesu kallelse, Muhammed, Buddha, det vill säga människor som tog sin kallelse på sådant djup att det förändrade en värld. Vad är vi kallade?

I efterdyningarna av filmen om prästen Inger Svensson – Och förlåt oss våra skulder – läste jag i en bloggkommentar eller om det var på Facebook: ‘Ingen har rätt att ifrågasätta en annan människas kallelse’ och den meningen fick mig att haja till. Nu tror jag den var skriven i en kyrklig kontext, i.e. ingen får ifrågasätta en annan människas (präst)kallelse (underförstått på grund av kön), och det kan jag instämma i, men om man ser det utifrån och lite sekulärt så tänker jag tvärtom. Det finns all anledning att ifrågasätta människors Gudomliga kallelse, speciellt när de yttrar sig i det extrema, för det är väl just där som människor idag ofta avfärdar religion. Den har alltid lett till, leder till bråk, våld, krig. Självmordsbombare.

Det är en extrem. Men även i det mindre behöver väl en kallelse ifrågasättas, prövas, tänjas, innan den kan släppas lös? Den sker inte av sig själv. Här tänker jag mig, i det positiva, att den kristna församlingen har både ansvar och möjlighet att forma en kallelse, att hjälpa till att tolka den, att sätta gränser. Kallelsen är inte den enskildes, den är del av något. Gud väver. Och varje gång två trådar korsas uppstår ett kors.

Min egen erfarenhet av kallelse är okonkret. Den handlar inte om Vad jag ska göra, utan om vad jag Är. ‘Du är mitt käraste barn.’ En röst som överröstar allt, skär igenom. Kallad att vara Guds barn? Det är klart att man kan sätta av i vilken riktning som helst efter det, att man behöver tolkningshjälp. Hur lever jag som Guds barn i det som är mitt? Här, och nu? Det är en ständig korrigeringsprocess.

‘Har alla människor en kallelse?’ var temat på en mycket intressant samtalskväll på Katharinastiftelsen i förra veckan. Patricia Tudor Sandahl var gäst och det är en sådan där fråga man kan fundera vidare kring. I det grundläggande tänker jag mig Ja. Att kallelsen på något vis är existentiell, att bli det som man är ämnad att vara, att uppstå i samklang med sig själv, vi är skapade till avbild, kallad till urbild. Dessa tankar lockar de flesta för det finns ett existentiellt djup i mänskligheten som är samma. Vi har samma botten. Att jag mötte Jesus där förändrar ingenting, jag är samma, det är inte det, men det går djupare. Man kan inte låta bli att vilja berätta.

Min fråga till panelen denna kväll var: Kan En människas kallelse ske på bekostnad av en annan människas kallelse? Jag tänkte mig i det Judas, igen en extrem kanske, men som har en sådan central roll i den kristna frälsningshistorien, kan förräderi vara del av en kallelse? Kan Gud kalla oss att göra ont? Jag tänkte också i det på upplevelsen av hur ett ‘vi’ kan uppstå på trons väg, och på smärtan när det ‘vi:et’ krackelerar, och på hur enkelt det då är att avfärda den andre/de andra med ord som: Han/hon är inte Kristen, inte på riktigt. Kanske är Guds perspektiv bara helt radikalt annorlunda. Han väver. När trådarna samverkar uppstår ett kors, en bro, så får man gå vidare, på en gång vaksam och tacksam över det som samverkar och det som utmanar. Fast egentligen är det, borde det vara just så här, enkelt.

‘Kom så får ni se en man som har sagt mig allt som jag har gjort.’ Att inte kunna låta bli att berätta, som kvinnan vid brunnen.

Ett självporträtt, apropå att se sin kallelse.
search

21 comments

  1. Kallelsen gäller till omvändelse, till Gud.
    ”Jag har kallat dig vid namn, du är min.” (Jes 43:1, 1917 års bibelövers.)
    En formulering jag fått i ett retreatsammanhang att ”stava” på:
    Mitt dops gud har kallat mig att vara Marie.
    Ja, alla människor är kallade av Gud, att som du skriver ta färg av urbilden. Vi är kallade till tjänst i Guds rike.
    För tjänst i kyrkan krävs bekräftelse och sändning i uppdraget av kyrkan,
    Det är viktigt att skilja på en inre och en yttre kallelse tänker jag.

    1. Det håller jag med om – att det är en skillnad eller finns en speciell kallelse till kyrklig tjänst, även om jag även kan tycka om den definition av kyrkan som alla kristna, det vill säga, alla är på sitt vis kallade även till tjänst i kyrkan, i en vidare betydelse då. Tycker för övrigt om tanken att kallad även har den betydelsen, att kalla, att uttala, att namnge. Kallad att vara människa.

      Du, som läst mycket, har du någon bok eller författare som du vet som skrivit bra om kallelse? Jag skulle vilja fördjupa mig mer i det. Det enda jag läst specfikt är Wingrens Lutherbok.

  2. Spännande tema, här kommer lite litteraturtips:
    Werner Jeansrond, Kristen kallelse -96, kan vara svår att få tag på, men finns på Bokbörsen och på bibliotek.
    Thomas Merton, Kallad till tystnad ny utgåva 2005
    Bo Gierz, Stengrunden, finns i nyutgåva eller bibliotrek
    Många bibliska gestalter är värda fördjupade studier med detta tema som Mose, Abraham eller andra GT- profeter och så Paulus förstås.
    Finns säkert mycket mer men räcker att börja med.

    1. Tack för detta. Jag ska ha kallelse som tema denna fastetid i bön. Bo Gierz har jag inte läst något av, vilket känns som en lucka. Ska ta en sväng till katolska bokhandeln vid kungsan och se om dom har den.

  3. En given väg av Patricia Tudor Sandahl
    Tyngre: Efterföljelse av Thomas a Kempis
    Liv i gemenskap av Bonhoeffer, inklusive kapitlet om bikt!

  4. Måste bara få säga att jag tycker att samtalet i P1 som du har på hemsidan är en pärla. Hoppas du och andra får se flera sådana. Kanske bra att behålla en del i sitt musselskal.

  5. Åh Stengrunden, den satte pappa i mina händer och jag glömmer den aldrig!

    Klart att alla kristna har en kallelse. Det är ju tydligt i hela Bibeln men speciellt i 1 Kor 12: ”Nådegåvorna är olika, men Anden densamma. 5Tjänsterna är olika, men Herren densamme. 6Verksamheterna är olika, men Gud är densamme, han som verkar i allt och överallt. 7Hos var och en framträder Anden så att den blir till nytta. 8Den ene får genom Anden gåvan att meddela vishet, den andre kan med samma Andes hjälp meddela kunskap. 9En får tron genom Anden, en annan genom samma Ande gåvan att bota, 10en annan får kraft att göra under. En får förmågan att tala profetiskt, en annan att skilja mellan olika andar. En kan tala olika slags tungotal, en annan kan tolka tungotal. 11Allt detta åstadkommer en och samma Ande genom att fördela sina gåvor på var och en så som den själv vill.”

    1. Ser fram mot att läsa den. Ja, alla kristna har en kallelse – att bli till kristus! – frågan under kvällen var mer allmänt hållen – har Alla människor en kallelse. Hur ser en sekulär kallelse ut? Hur skiljer den sig från en ‘gudomlig’? Det var intressant.

  6. Två frågor, skiljer det sig på sekulär kallelse och gudomlig?
    Är det inte alltid en ”gudomlig” kallelse där vårt svar är det som gör skillnad?
    ”Människa var är du?” ”Här är jag.”

    1. Nu funderar jag bara högt. Jag skulle spontant svara Nej på din fråga – det skiljer sig inte – det vill säga, kallelsen är Gudomlig, och den finns där helt oavsett om vi söker den, finner den, eller struntar i den – Gud har en plan för mänskligheten i vilken varje människa har unikt syfte. Detta sagt, jag befinner mig ofta i sammanhang där jag till viss del får försvara min tro, och jag menar bara att många människor tycks dela upplevelsen av att vara kallad (i bemärkelsen ha ett syfte) men vänder sig mot någon sorts Gudomlighet bakom det syftet. Jag skulle som troende då kunna säga att det är Gud som verkar helt oavsett, men det kan ju i sig bli provocerande för den man talar med, man prackar en Gudspåverkan på dem. Livet kallar oss – har jag hört uttryckas – där man med Livet menar något annat, eller vill mena något annat, med det man säger än Gud. Nu skulle man kunna säga att det kanske bara handlar om vilka ord man väljer. Jag är – upptäcker jag – inte alls färdigtänkt på detta område. Men ska ta det ett varv till. Skulle kunna vara något att skriva vidare kring.

  7. Absolut värt ett varv till. Som bekännande kristen har jag ju mina ”glasögon” på och det känns ju självklart att Gud kallar alla. Vissa av oss tackar Gud för det och andra tackar livet.
    Det viktiga måste väl här vara, att vi får definiera oss själva ochatt vi har respekt för varandras tolkningar. Om vi kommer till tals med varandra om dessa frågor berikas bådas våra tolkningar tänker jag.
    Det svåra är när människor förnekar sin möjlighet att ta ansvar för sina val, typ ”det är samhället eller någon annans fel”.

    1. Jag har också mina glasögon, och ibland är glasen rätt tjocka. Det sorgliga i det sista du skriver är att människor som inte tar ansvar,av olika skäl, i det stänger dörren för sin egen väg ut. Är det någon annans fel att jag mår dåligt lägger jag ju samtidigt, på sitt vis, ansvaret för att jag ska må bra på någon annan och på så vis blir man kvar i det dåliga. Det där får mig att tänka på, till exempel, syskon som växer upp tillsammans i en dysfunktionell familj där det ena fastnar i det dysfunktionella och kanske tar över det, ärver alkoholism eller annat missbruk, eller för den delen våldsbenägenhet (många av de som misshandlar har själv blivit misshandlade) och som i det kan rationalisera sitt beteende genom se sig själva som offer medan det andra syskonet klarar av att distansera sig – ser att det inte behöver vara ett offer – och kan skapa nya förutsättningar. Var får den ena kraft och den andre inte? Kan bådas liv vara i enlighet med en kallelse? Motsatserna behövs? Gud är ju, tror jag, på sitt sätt närvarande även i den som gör ont – i alla fall som en möjlighet, även om den möjligheten väljs bort så finns den ju där. Nu blev det jättekrångligt. Men, du har rätt, det är berikande att dela tankar. Det här är någonting jag tror jag skulle vilja skriva mer om – inte mina egna funderingar då utan mer intervjua människor om.

  8. Ja, det är verkligen en viktig fråga, hur kommer det sig att människor med samma bakgrund och erfarenheter kan tolka tillvaron så olika?
    Jag funderar lite på, om det kan vara så, att om man ändå har blivit sedd och bekräftad (älskad) av någon under sin uppväxt, så har man så att säga fått ett hopp, en tolkningsmöjlighet som bär.
    Inom diakonin, talar man om att ibland få vara ett ”ställföreträdande hopp”, att någon gång få ha fått vara med om det, det är stort.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s