Bristande tro

Så kom den, så där alldeles plötsligt, men naturligtvis som det mesta som kommer plötsligt har det grott under ytan. Något bryter sig igenom. Jag vet precis hur min nästa bok ska se ut, jag såg den skriven. Ser fram mot att gå in i den. Jag kommer ta människor till hjälp, det blir ett sorts journalistiskt projekt. Det våras.

Tillförsikt har inte varit min styrka det senaste året. Det har på många vis varit ett utmattande år – jag har varit rätt låg. När jag ser tillbaka på det kan jag ta in en viss tacksamhet över min egen ovana vid att vara låg, vid 49 års ålder saknade jag erfarenhet av energilöshet. Jag var ovan vid. Nu är den min. Det är också en erfarenhet.

Vissa får tilliten med modersmjölken, och på sätt och vis räknar jag mig, trots allt, till den skaran. Jag har en obändlig tro, jag vet inte var den kommer ifrån, hur den blev min, men den är min. Livet vill mig väl. Det är inte farligt, att leva, att expandera. Är det detta som kallas Nåd? Jag har fått mycket gratis. För många är det inte så, de saknar den där grundtilliten till livets väl. Hur kunde det bli så orättvist?

Jag tänkte på det i efterdyningarna av filmen om Inger. Många har skrivit om den, så även Biskop Tuulikki Koivonen Bylund, i ett inlägg som berörde. Läs det Här.

Men så fastnar jag i dess sista paragraf, apropå kallelse.

‘När jag nu med obehag tänker tillbaka på hur det var att bli mobbad, kan jag undra varför blev inte också jag alkoholiserad? Skälen för detta är två: dels skrämde spritflödet i ungkarlsbarackerna i Trelleborg mig till att vara nykterist (vilket jag sedan år 2000 har slutat med), dels hade trakasserierna en annorlunda inverkan på mig. De ökade min kampvilja för en rättvis sak, utmanade mig att skärpa mina argument och fick mig att söka en ännu närmare relation till den Gud som hade gett mig kallelsen.’

Här blir det problematiskt om man så vill. Varför blev inte jag alkoholist? Det är också en fråga att ställa sig men var lämnar svaret Inger? Underförstått, hon missade något, något brast i hennes sökande efter en närmare relation till den Gud som gett henne kallelsen? Om Inger också sökt ‘ännu närmare relation’ hade tragedin då inte inträffat? Bristande tro, är det det som det egentligen handlar om? Eller: Vad är det som får vissa människor att kämpa när de möter motgång, och andra att gå under? Och var är Gud i detta?

Vad svårt det blir. Sådant funderar jag kring. För övrigt tror jag att det är i den bristande tron som Gud uppenbarar sig. Det är där som allting börjar och får sitt slut.

13 comments

  1. Sådana där funderingar ägnar jag mig också åt, jag som levt hela mitt liv utan tillförsikt. Får man inte tillförsikten med modersmjölken är det nog väldigt svårt att skaffa sig den senare i livet. Men jag börjar åtminstone lära mig att agera som om jag hade tillförsikt, för jag vill inte bli styrd av bristen på den varan. Vad gäller både tillförsikt och tro menar jag att det är precis som du säger att Gud uppenbarar sig i den bristande tron. ”Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka.” (Mark. 2:17) Så har det i alla fall varit för mig.

  2. Det är ett väldigt stort och svårt ämne. Jag kan rätt ofta få ‘problem’ i kristna sammanhang med det där Gud är alltid med – men varför är det då bara en del som uppfattar det? En extrem kan vara en olycka som kräver dödsoffer men där den överlevande tackar Gud för att han/hon överlevde – vilket alltid får mig att undra varför hon och inte en annan? Eller, om man nu som biskopen ovan, och jag tycker hennes text var bra, frågar sig: Varför inte jag? Svaret kan ju inte bli att Gud är med en person och inte en annan – och det menar man ju heller inte – men det är lätt att falla i det diket. Men, som sagt, det är svårt att skriva om för så lätt att bli missförstådd och uppfattas som moraliserande. Däremot tror jag att det är helt rätt att försöka leva som om – jag försöker göra det med när jag hamnar i tvivel på om jag ska klara av något – försöker tänka: Det går – tills det blir självuppfyllande. Ja du, inte lätta saker. Och jag är verkligen inte färdigtänkt på detta område….. Det blir man kanske aldrig.

  3. När Estonia gick under fick Caroline Krook (då biskop i Stockholm) frågan ”var, var Gud, där i det mörka havet, hos dem som drunknade”, svaret var ”han var där”, med den drunknande, så klart.
    Och så är det, men det var ingen hjälp då för den sörjande, i det svaret!
    Varförfrågan har inget svar (här på jorden). Det finns ingen mening med olyckor som sker, vem som går under och vem som klarar sig.
    Och ändå tror vi troende på bönens kraft, men som det står, vi vet inte hur vår bön ska vara, bäst är kanske bönen utan ord. Ibland inte ens det, då får någon annan be för oss, när vi inte längre orkar.
    Jag undrar ibland, hur det kommer sig, att vi människor tror att vi ska förstå allt som sker, kunna tolka allt och så detta: ”Det måste vara någons fel” och hittar vi ingen mänsklig syndabock, så är det så klart Guds fel!

    1. Instämmer till fullo i Biskop Carolines ord, men det är ju enkelt att göra som redan troende. Nej, varförfrågan har inget svar, och därför är det kanske extra viktigt att man funderar på sina ord – ofta vill vi ju besvara varför frågan med Gud när positiva saker sker (Tack Gode Gud att jag blev frisk) men inte i det negativa. Man får förlita sig på Guds närvaro i det positiva och det negativa. Eller?

  4. Jo, det handlar inte om oss och vår bristande förmåga till tro.
    Guds främsta egenskap är att han är!!!
    Som någon har skrivit: ”Varför finns ropet?”
    Låt oss idissla orden i psalmen 169. ” himmelen, i himmelen………”

  5. Så läser inte jag. Jag tycker det finns ett underförstått påstående att det normala för kvinnliga präster på den tiden var att bli alkoholist (eller på annat sätt gå under), såvida det inte fanns något särskilt som räddade en – men den tolkningen kanske är tendentiös. Skillnaden mellan de två prästerna är då huruvida man nyttjade alkohol eller ej samt hur man hanterade svårigheterna. Slutklämmen – jag har ju inte sett filmen om Inger men tolkar det bara utifrån Tuulikkis situation, att hon själv gick stärkt ur striden typ med Inger troligen lät det gå sig in på skinnet på ett annat sätt. Vi hanterar ju saker olika, är olika bra på att hantera motgångar, och inte finns det väl något löfte att bara man litar tillräckligt till Gud så klarar man sig alltid.

    Kan andra stjäla ens tillförsikt till Gud? Det tror jag nog. Det är väl vanligt att börja tvivla när livet är svårt. Nu vet jag inget om Inger, jag har inte sett filmen.

    Jag tycker absolut att man ska prata om hur det var för kvinnliga präster för några årtionden sedan, och inte glömma bort det. Det låter på Tuulikki som att en del tycker att det är över och det ska vi inte prata om. Originalbloggen borta men kopia sparad här https://web.archive.org/web/20140810130656/http://blogg.svenskakyrkan.se/biskoptuulikki/2014/02/21/mobbningen-av-kvinnor-far-inte-glommas/

    1. Jag läste nog Biskopens inlägg annorlunda – som om alkoholist är något man väljer att bli, hon valde annorlunda, jag fann något lite över-sittande i det, för omvänt då säger hon ju att Inger valde att bli alkoholist. Tenderar personligen att se alkoholism mer som sjukdom – det intressanta i filmen är på sitt vis också hur kyrkan hanterade Inger och hennes ‘val’ eller ‘sjukdom’, beroende på hur man ser det. Bristen på omvård är slående, att man låter henne hållas.

      Min egen erfarenhet angående om andra kan stjäla ens tillförsikt till Gud är inte så, det vill säga, och detta handlar väl även om erfarenheter givna i själavårdande samtal. Om man ser tro som en process så finns det, speciellt i början av den processen, en vilja att hänga upp sin tro på andra, det är vanligt att man lägger sin tro på kyrkan, eller en präst, men det normala i sådana fall är ju att prästen, eller kyrkan, visar sig inte betjänta av den piedestal som man satt dem på. För mig har det inneburit stora besvikelser, men ingen trosförlust, mer som ett nödvändigt språng för att komma vidare i tro. Jag tvivlar på mitt vis mer när livet går på räls, än när det är svårt. Just för att det svåra driver mig till Gud.

      1. Ja som sagt, vi läser den texten olika. Menar hon så är det ju en rätt unken människosyn. Jag kan inte se det du beskriver i texten.

        Mänskor funkar olika. Det finns åtskilliga berättelser om människor som tappat tron genom lidande. Hon kan ha menat att det var så för Inger. Tycker du läser in väldigt mycket, särskilt med så negativ tolkning.

      2. Kanske. Fast det omvända är sant med, väldigt många möter tro och fördjupar sin tro just genom svårigheter – tror inte det finns någon koppling där åt endera hållet som håller.

        Hade inga sådana tankar kring unken människosyn, menade mer en bristande förståelse för alkoholism. Det finns ingenting, egentligen, som tyder på att alla alkoholister i botten är olyckliga, det finns alkoholister bland extremt framgångsrika människor som blivit hyllade hela sina liv. Det finns ingenting i filmen förresten som tyder på att Inger tappar tron, det är inte det som är hennes problem.

      3. Man läser in olika. Filmen är intressant – och jag tycker inte att han Tom Allard då drar det som en tydlig koppling att hon drack för att hon var kvinnlig präst (i.e. underförstått att det var systemets fel), han är mer komplex än så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s