Kärlekens väg

Vi är i fastetid. På väg mot något, på väg bort från något. Att fasta handlar ofta om att välja bort. En del avstår från kött under fastetiden, andra från socker. En del drar ned på sin tid vid datorn. Vad vi fastar från är en början. Vad fastar vi till?

Man kan fasta i solidaritet med de som har mindre. I den kristna traditionen finns berättelser om klosterbröder och systrar som under fastan åt en slev soppa istället för två och som gav till de fattiga det som blev över. Man kan fasta till Gud och ägna tid i bön istället för att se på teve. Man kan fasta för att under en tid försöka leva i större enkelhet och fundera kring vad man egentligen behöver för att leva. Vad som är viktigt.

Den fastetidens väg kallas kärlekens väg. Det kan tyckas märkligt, för vi vet ju hur det går. Jesus och lärjungarna är på väg till Jerusalem och kärlekens väg blir snart rätt tuff och näst intill olidlig. Kanske är det själva poängen. Att gå i kärlek kan vara en utmaning även när vi är bland dem som vi älskar, men det stora testet kommer när vi möter motgång. Hur fortsätter man då att älska? Hur älskar man när man vet att tiden snart är ute?

”Den som vill vara stor bland er ska vara de andras tjänare”, säger Jesus. ”Det är genom att ge som vi får”, står det i den helige Franciskus bön. Kärlekens väg vill detta. Den uppmanar oss att gå utanför oss själv, att skifta fokus från oss till våra medmänniskor. Det låter kanske omodernt i vår självcentrerade tid men intressant nog så backar modern forskning upp den tesen.

De senaste åren har marknaden översköljts av böcker om lyckoforskning som söker utröna vad som skapar bestående lycka. Vi kanske tror att det handlar om en större lägenhet, en ny bil eller mera mat, men forskningen visar något annat. Visst, pengar och saker är viktiga, men bara upp till en gräns. Vi behöver betala vår hyra, ha mat för dagen, men när de grundläggande behoven väl är täckta spelar inte mer ägodelar någon avgörande roll för hur lycklig en människa är. Det är något annat som det handlar om.

Känslan av lycka och tillfredställelse uppstår inte på grund av det som vi har utan genom det som vi gör och ger. Att finnas till för andra, att göra gott, ja, det är där som bestående lycka tycks uppstå.

Det kan vara en tanke att bära med sig genom denna fastetid. Att ställa sig frågan: ”Hur lite behöver jag?” istället för ”Hur kan jag få mer?” Det kan vara en början. Så kan vi be tyst inom oss med ord från veckans Psaltarpsalm: ”Visa mig, Herre, din väg, så att jag kan vandra i din sanning.”


Texten ovanför är en lite förkortad version av en text som jag skrev till antologin Kyrkoårets Gudstjänster (Argument förlag), läs mer om den Här. Egentligen tror jag inte på den där fokuseringen på lycka – skulle nog hellre valt ett annat ord – bestående frid, eller harmoni eller något sådant – den djupare känsla som uppstår när man kan vara i inre frid trots yttre olycka, eller något sådant.

3 comments

  1. Kärlekens väg är radikalare än så – genom död till liv. Någonting i mig måste dö för att jag ska kunna ge verkligt liv åt en annan människa. Det kostar, men det är djupt meningsfullt.

    1. Varje gång vi väljer bort oss själva till förmån för en annan dör något i oss, men det är en lång process. Kärleken är starkare än vi är, men det kan vara svindlande att gå i sådan tro. I slutänden är väl det kanske, den enda meningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s