Att sluta gå i kyrkan

Det var ingenting jag planerade för men insåg här om dagen att jag har slutat gå i kyrkan. Jag går helt enkelt inte dit längre. Med tanke på att jag för inte så länge sedan, något år bara, såg det som dagens viktigaste händelse att fira mässa är det en stor förändring.

Jag brukade, och har till viss del fortfarande, ett dagligt mässchema – det lever kvar i mig som en möjlighet – jag vet vart jag kan gå, men jag går inte längre. Det var länge sedan jag firade mässa, i november, och då var det i samband med en föreläsning jag höll. Tyckte om det då, som alltid, det är inte det.

Jag ser inte detta med att fira mässa som ett mål i sig själv, det har inget egenvärde. Mer som en bensinstation, jag behöver näring, bensin, ork att gå vidare, och i det kan jag fråga mig: Vad hände? När slutade det vara det?

Funderar på detta: När jag var som mest kyrklig oroade det mig, ställde till det i min vardag, och jag tog den oron till en präst – var kommer den ifrån, denna längtan efter kyrka? Varför kan jag inte vara som normala människor som äter jobblunch? Varför detta desperata att gå i mässa? Varpå han sade, ungefär, eller som jag minns det: ‘Det är inte din längtan som för dig till kyrkan, det är Guds längtan. Det är Gud som kallar dig till kyrkan.’

Den tanken bar länge, var till tröst under många år, men nu när det omvända sker, jobblunch istället för mässa, kan jag i det inte låta bli att undra: ‘Varför kallar Gud mig inte längre till mässan, till kyrkan?’

Det brukade vara så att jag inte planerade att gå i mässa, ofta tänkte jag att jag har för mycket att göra, inte tid, men någonting bröt sig in, Gud?, jag kunde inte låta bli. Det har hänt att jag kommit till mässan i sista minuten, för brödet och vinet. Nu är det omvänt. Jag funderar rätt ofta att jag vill fira mässa men så blir det inte av. Annat kommer emellan.

Det finns en mening i det, måste jag tro. Ibland måste man stå tillbaka för sina egna bevekelsegrunder, ta konsekvens av. Men så, av en vän hör jag att det finns i Italien på sjukhus bröd och vin som välsignats, att få del av, som en kollektomat, som en bensinpump, och jag tänker att det skulle jag tycka om, att bara få ta del av. Skulle det kunna vara just så enkelt, så avskalat?

Askonsdagsaftonsfunderingar.

17 comments

  1. Samma här. Häromdagen sade en väninna till mig att jag hade slutat gå i kyrkan. Så har jag inte sett det, utan snarare att jag har gjort ett uppehåll. Men ikväll är det Askonsdagsmässa, jag går kanske dit. Jag upplever inte att kyrkan är en förutsättning för Guds närvaro.Kristus finns alltid med oss.
    Jag skrev igår om Gud i våra hjärtan på min blogg.

    1. Lustigt att du skriver så – för det var precis så som skedde med mig – en väninna undrade varför jag slutat gå till Kyrkan. Jag hade inte heller sett det så men så när jag tänkte efter så insåg jag att det var väldigt länge sedan och väldigt sporadiskt det sista året. Jag tror inte heller att kyrkan är en förutsättning för Guds närvaro, men den har i alla fall hjälpt mig att vara kvar i Guds närvaro. Med eller utan kyrklig närvaro så önskar jag dig en god fastetid!

  2. Lite orolig blir jag när jag läser vad du skrivit. Visst kan man fasta från att fira mässa, men då är skälet att öka vår längtan, att intensifiera sitt böneliv och då under en bestämd tid.
    Det handlar, idag så ofta om oss människor och vad vi vill och känner, och inte efter vad Gud vill.
    Gud längtar så mycket efter oss och mässan är den säkraste mötesplatsen! Han har faktiskt lovat att vara där.
    De gamla själavårdande rådet håller alltjämt, när du inte känner ”kontakt”, lev ”som om”, bed alltmer flitigt och fira mässa ofta. Tider av öken är viktiga, men för att vi ska kunna tolka vårt innersta behöver vi Guds hjälp, och Gud är med oss även när det inte känns så.
    I Höga visan finns en del visdom om ”ökenerfarenhet” T.ex 3:6 ”Vem är hon som kommer ur öknen i en pelare av rök?” (en bedjande människa). Eller 8:6 ”Vem är hon som kommer ur öknen lutad mot sin vän?” (en människa som funnit någon).
    Det kristna livet har olika stadier, som en trappa (många har skrivit om det), bönelivet blir uttorkat då och då.
    Då är det bra med tidegärden, orden finns där redan, bara att öppna boken och läsa halvhögt själv, eller med någon likasinnad och orden verkar s.a.s trots oss.
    Boktips: Bergets nya tidegärdsbok ”Dag efter dag”, vi ber tillsammans även om vi är på olika platser och känns det trögt räcker väl en gång/dag.
    Jag frågade en gång,en syster i ett kloster, hur det livet var, hon svarade: ”Det är hårt arbete 24 timmar om dygnet.”
    Frid och allt gott! / Marie

    1. Tack Marie, det var inte min mening att låta oroväckande – men jag funderar mycket i de banorna just nu. Hur någonting som var så viktigt bara helt försvunnit. Jag tänkte lite som du skriver ovan efter att jag skrev inlägget – att använda fastetiden till att återvända till kyrkan och gå mycket i mässa och se vad som sker. Med det mesta är det ju så, ju mer man gör något desto mer tycker man om det, det blir till god vana. Jag minns också Peter Halldorffs ord – vi firar inte mässa för att vi är Kristna, vi blir Kristna i mässan – vilka slagit an i mig. Att man missar något väsentligt utan den. Å andra sidan kan jag undra över denna utveckling – varför det inte längre tycks mig viktigt. Och om det är viktigt att lyssna till den rösten med. Helt oavsett, hårt arbete är det säkerligen. Tack för din kommentar. Den värmde.

  3. Ögat kan inte säga till handen: ”Jag behöver dig inte”, och inte heller huvudet till fötterna: ”Jag behöver er inte”. Tvärtom, också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga, och de delar av kroppen som vi inte tycker är fina, dem gör vi så mycket finare, och de delar vi skäms för omger vi med så mycket större anständighet… 1 Kor. 12:21-23

  4. Jo, visst är det viktigt att lyssna på den inre rösten och reflektera över sinnesförändringar, risken med att inte fira mässa så ofta, kan dock göra en ”lomhörd” tror jag.
    I Kempis bok ”Om Kristi efterföljelse” handlar fjärde delen om altares allra heligaste sakrament, mycken visdom finns där. Vi glömmer så lätt att alltihop börjar med att Gud ropar ”Människa var är du?”

  5. Jag kom fram till att jag skulle fasta från Svenska kyrkan i år. Alla bekymmer och vissa glädjeämnen: Ibland tror jag organisationen kan ställa sig mellan mig och Gud. Däremot tror jag att man behöver kristen gemenskap, så nu går jag i andra kyrkor under fastan.

    1. Det kan säkert ligga liknande saker i mitt undermedvetna som ligger bakom min avtagande kyrklighet även om jag inte uttalat formulerat det så. Men, det där glappet mellan vad som är i mässan och det som pågår i det kyrkliga utanför den är svårhanterligt. Välsignad Fastetid!

  6. Det finns en aspekt i detta med gudstjänstfirande, som sällan kommer fram, nämligen att det är viktigt för övriga gudstjänstfirare och för prästen att jag är där regelbundet!

    1. Det är även det sant – och handlar det kanske om att komma ur den självcentrerade tron till förmån för församlingens tro? Det är en bra skiftning, om jag förstår dig rätt: Att man behövs i mässan för församlingens tro. (Att vara till för andra). Har tagit fram Kempis bok – jag har den i en version som jag ärvde av min faster – med förord av Ärkebiskop Erling Eidem – skrivet den 18 mars, 1944. ”De ödmjuka giver Gud nåd,” är hans inledande förordsfras. Intressant.

    1. I det håller jag med dig – men inte helt övertygad om Gudstjänstens roll i det, det vill säga, att vara kristen handlar mer om hur man är i världen än att fira gudstjänst. Så länge som mässan hjälper oss och ger den näring vi behöver så att den får verka genom oss är det väl en stor förtjänst, att den finns, men när det inte blir så? Det finns ju en risk med att man faller in i det där med att vara kyrkokristen och tycker att det räcker. Det är stora frågor.

  7. Självklart räcker det inte med att vara ”kyrkokristen”, det är ett ”det är ett vattenhål” som ger liv. Att vara kristen är att leva ut det livet! ”Ite missa est” = detta är sändningen, gå ut och gör/ lev i efterföljelse.

  8. Mitt ex har slutat gå i kyrkan. Han verkar ha hamnat på helt fel stig efter våran skils mässa. Jag konfronterade honom här om dan. Oj va arg han blev. Han har väl så mycket att dölja. Så rädd för en profetsia

    1. Ja, det kan handla om rädsla, men också om att man bara glider bort från och plötsligt en dag inser att man inte längre är en kyrkogående person. Kanske för att man inte uppfattade kyrkan som profetisk?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s