Fasteord: Helighet

Var och lyssnade på Mikael Mogren som samtalade med Mats Svegfors om sin bok Livets Helighet på Katharinastiftelsen och det blev en bra uppföljning efter att ha läst Zerns bok. Nu har jag inte läst Mogrens bok, men samtalet var behagligt, hoppfullt. Vi borde vara mer helighetsbejakande – heligheten finns ju där – den känner igen sig och igenkänner.

Att vara vilsen – att tillåta sig att inse sin vilsenhet – är en förutsättning, bara den som vågar tar risken att gå vilse kan finna en väg.

En annan sak är Guds verklighet. Har man en gång upplevt Gud som det enda verkligt verkliga kan det inte göras ogjort. Gud blir på riktigt, verklig på ett sätt som får allt annat att verka overkligt. Bejakar man det, eller försöker man bejaka det, kommer Gud ge det som vi behöver för att förverkliga Gud. Det är i alla fall min erfarenhet. När anden är närvarande – oavsett om det är i mötet med en annan människa, i mässan, i bönemötet med Gud – så vet man.

Det finns en sorts kvalité i Gudsnärvaron, en påtaglighet som inte behöver bevisas, som, i
alla fall för mig, är nära förknippad med den där känslan av verklighet, att ‘detta är på riktigt’. Mogren talade lite om den erfarenheten – upplevelsen att något är ‘på riktigt’ – och någonstans förknippar jag den erfarenheten med helighet. För övrigt använde han ordet: Framälskande. Se där, ett vackert ord.

I övrigt hade jag ett intressant samtal i fastetid idag, som delvis kom att handla om Paulus glömda år. Jag var inte medveten om detta, eller hade i alla fall inte tänkt på det, men efter sin omvändelseupplevelse så ‘försvinner’ han under tre år innan han kommer tillbaka och blir ‘missionär’ för kristendomen. Tre år. Det är en lång tid. Om hur de åren fylldes kan man tala länge. Det där fick mig att tänka på hur allt som sker, sker mellan orden, i tomrummet som uppstår mellan orden.

9 comments

  1. 1. I det här sammanhanget kan jag inte undgå att tänka på Jesu ”tysta” 20 år, hur levde han då?
    Förberedelsetid?
    2. Jesu 40 dagars fasta, först efter dessa blir han hungrig!
    Kan man leva bara av helighet, vet inte, men något avgörande händer under dessa förberedelsetider tänker jag.

    1. Jesu förberedelsetid är ju ändå någonting man tänker på, hur hans berättelse i evangeliet är som barn, och sedan dopet. Paulus har jag tänkt mindre på, och när min samtalspartner ställde (den retoriska?) frågan: Kom ihåg vad som hände med Paulus – fick jag mest bilder av att han blev blind, bländad, att han kunde inte se på tre dagar, men hade missat det där att tre år saknas (och då har jag ändå läst Apg flera gånger, även i parallelläsning med Peter Halldorffs Andens folk) – men jag ska gå tillbaka till det. Ja, det handlar väl om förberelsetid, men kanske även om att veta när tiden är inne? Då hamnar man på bröllopet i Kana…

  2. Eva Spångberg återkom ofta till att Guds vara är det enda egentliga varat utifrån ordet Jag är den jag är. Guds vara och Guds helighet kanske kan beskrivas som två sidor av samma mynt? Fast mynt är för oorganiskt tänkt, snarare ett hjärta, uppfyllt av Guds rättfärdighet och kärlek, skyddat av vredens skikt, ur – eller i – vilket Jesus visar vad Guds kärlek Är.
    Att komma igenom prövningens stund – att hålla fast i tro i vredens sfär?! Trons kamp – att fästa blicken vid det hjärta som älskar oss till döds….

  3. Funderar lite på detta med Paulus, att han ”försvinner” under tre år, kan inte få ihop det med texten i Apg.
    Kan du berätta mer?

    1. Intressant. Måste kolla upp det. Jag hade ett samtal med en präst och det var han som ställde den frågan – eller sa något som minns vad som hände med Paulus – och som sedan berättade att han drog sig undan i tre år innan han började ‘missionera.’ När jag hörde det så kändes det nytt för mig, det vill säga, det var ingenting jag mindes men frågade inte mer om det. Ska kolla lite i kringtexter jag har. Återkommer.

    2. Det är från första Galaterbrevet, tror jag. Så här:

      ‘Ni har ju hört hur jag förut levde som lagtrogen jude, hur jag hänsynslöst förföljde Guds församling och försökte utrota den. I trohet mot judendomen överträffade jag de flesta av mina judiska jämnåriga, ivrigare än någon annan hävdade jag traditionen från våra fäder. Men han som utsåg mig redan i moderlivet och som kallade mig genom sin nåd beslöt att uppenbara sin son för mig, för att jag skulle förkunna evangeliet om honom för hedningarna. Då frågade jag inte någon av kött och blod till råds, inte heller for jag upp till Jerusalem, till dem som var apostlar före mig. I stället begav jag mig till Arabien, och därifrån vände jag tillbaka till Damaskus.

      ‘Först tre år senare for jag upp till Jerusalem för att få tala med Kefas, och jag stannade fjorton dagar hos honom.’

  4. Tack för svar! Kräver lite mer fördjupade studier tror jag, min nyfikenhet på detta är väckt, Vad gjorde han där i Arabien? Betyder det att han inte talade alls om sin Damaskuserfarenhet under den tiden? Fördjupade studier erfordras, spännande!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s