Fastetid: Hedra din fader & Födslominnen

bild Jag borde ha fått fira min fars 84-årsdag idag men så är det inte. Han gick ur tiden alldeles för tidigt men han har varit mycket närvarande under dagen. När jag simmade i morse så var han intensivt med. Tycker om det med den där nästan dagliga morgonsvängen i bassängen – omsluten av vatten, inspirerad av vatten – hur tankar och minnen flyter fritt som vatten, i vatten.

Av allt det jag gjort eller varit i mitt liv så var min fars största glädje i mig, frånsett då kanske när jag föddes, att jag blev mor. Mina barn fick aldrig lära känna sin morfar, han dog ett år drygt efter att min första son föddes, men under ett år fick han vara han morfar.

När A föddes, min förstfödde, på Julafton 1996, var han försenad. Han skulle ha fötts den 5:e December, och när man går över tiden på det viset blir den medicinska övervakningen stor. Till slut bestämdes att jag, eller sonen, skulle ‘sättas igång’. Det skedde på Danderyds sjukhus där min far vid denna tid var överläkare på urologen.

Förlossningen tog lång tid. Och jag minns hur barnmorskorna, jag hann avverka sju, med jämna mellanrum berättade att min far hälsar, han hade ringt, igen. Och jag minns hur läkare dök upp i förlossningsrummet som jag tror inte alls hade något med förlossningsvård att göra men som hade juljour och som min far på något vis lyckats övertala att titta till mig. Jag fann allt detta jobbigt, pinsamt, snälla pappa, lita på mig, jag ringer när det är klart. Jag är vuxen nu.

Efteråt, när allt var klart och den nya familjen installerad i ett rum så kom den barnmorska som förlöste på besök – det symmetriska i detta var att det var samma barnmorska som skrev in oss, som gick av för ett dygns ledighet, som kom tillbaka och ‘gick på’ just när det så var dags. Jag sade något i stil med detta till henne: ‘Jag är ledsen att min pappa ringde så mycket, han om någon borde väl veta att man ska lämna medicinsk personal i fred att utföra sitt arbete’ varpå hon korrigerade mig. Hon sa, som jag minns det: ‘Läkare är tränade i att upptäcka när något går fel, de är så medvetna om riskerna att de inte kan bortse från dem, det hör till.’

Jag förstod, någonstans i det, att pappa agerat utifrån sin kärlek för mig även om jag uppfattade hans omsorg, när den skedde, som pinsam. Det minnet slog mig idag, när jag simmade. På ett bra sätt.

Nästa gång jag besökte Danderyds sjukhus efter den där förlossningen var när min far dog. Minns två taxiresor. Den ena höggravid – kör fortare, låt mig komma fram! Jag vill det som håller på att ske. Jag ska bli mor. Den andra hysterisk – sakta ned – stanna tiden, låt mig aldrig komma fram! Jag vill inte det som håller på att ske. Jag ska bli faderslös. Och så pappas sista ord till mig: ‘Tack för att du fanns’. Och att jag hade vett i det att säga: ‘Och det är tack vare dig.’

Tacksamhet. Att tala väl om andra. Att iträda sig välvillighetens glasögon. Det är inte alltid lätt, men det enda som vinner i längden. Tack, pappa!

4 comments

  1. Någon har påpekat att det fjärde(femte) budet borde läsas ihop med första tavlans aspekt om vår relation till Gud. Det är tack vare föräldrarna som vi lever. De gav oss livet oavsett hur det formats. För det är de tack värda. Mest mamman men också pappan i den mån han tagit något ansvar för mamman och barnet. Jag sörjer över den splittrade familjen. Jesus barnet/dHA kan ge mig en ny mamma (Jungfru Maria/kyrkan) och en ny pappa och bror (Gud Fader själv/Jesus) utan att de gamla omintetgörs.
    Gott att få läsa något där man vill hedra någon eller båda sina föräldrar.

    1. Fint skrivet. Jag upplever det som att jag genom min tro, eller efter det att jag kom till tro, känner en större tacksamhet gentemot mina sammanhang, inte minst då familjen, att de blivit viktigare. Min far var en mycket mild och vänlig människa. Det är bra att ibland påminna sig om det.

  2. Vackert! Tänker också ofta på föräldrarna, mer och mer, faktiskt. Inser också hur mycket man har dem att tacka för. Och hur mycket de har påverkat ens liv.

    1. Tack. Det blir kanske så, med åren, att man går tillbaka till sitt ursprung, funderar på det som format en, och i det får man väl vara tacksam över om det är tacksamhet man känner. Det tyder på något gott.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s