Påsktid: Ett biskopsord, och ett till

Under påskhelgen utspelade sig ett litet drama på Expressens debattsidor som lämnade rätt trist eftersmak. Igen handlar det om hur Svenska kyrkans ledare bemöter människor som på olika vis ifrågasätter. Nu var det Israels ambassadör i Sverige som skrev och fann det problematiskt att Svenska kyrkan brukar kristna helger för att uppmana till bojkott av den judiska staten. Svenska kyrkans mål borde vara försoning, skrev han.

Utan att ge mig in i själva sakfrågan – den får andra debattera – funderar jag över Svenska kyrkans svar, förmedlat via Ante Jackélen (jag förutsätter här att hon skrev texten i egenskap av representant för kyrkan, och inte som privatperson). Redan första meningen och valet av orden: ‘Äkta försoning förutsätter en nyanserad bild av verkligheten’ sätter tonen. Äkta försoning? Nyanserad bild av verkligheten? Underförstått, den Israeliske ambassadören känner inte innebörden av ordet försoning och har en onyanserad bild av verkligheten (till skillnad från Svenska kyrkan då).

Man ser det där rätt ofta när det kommer till Svenska kyrkan, en sorts överlägsenhetsperspektiv, lite von oben, kom inte här och ifrågasätt, du har fel, och så kommer man aldrig till frågan, för den anser sig Svenska kyrkan inte behöva befatta sig med. Man avskriver den som ställer frågan. Vi har sett fler exempel på det den senaste månaden. Jag tror att det är fel taktik.

En annan mening i texten som stack ut. ‘I likhet med FN, EU, USA och Sveriges regering ser Svenska kyrkan’ – som vore det helt självklart att det är rätt sällskap för Svenska kyrkan – Världens ledande ekonomiska och militära supermakt? Den legitimerar vi oss genom. På Långfredagen. Jag vet inte. Det blev bara så fel.

Att använda kristna helger till att uppmana till bojkott är naturligtvis rätt svidande kritik. Jackelén menar att meningen inte är sann. Frågan är aktuell året om, att det råkar vara kristen helg är inget undantag. Nu blev det fel igen. Ser ni vad jag menar? Egentligen säger hon ju att meningen är sann, i och med att hela kyrkoåret kan brukas till att uppmana till bojkott.

Min fundering är en annan – att använda kyrkan till att uppmana till bojkott, i politiska syften, året om – är det så lyckat?

Jag har skrivit om det tidigare, men jag tror inte på Svenska kyrkans idé att kyrkan i sig ska ta politisk ställning, även om den enskildes tro naturligtvis får politisk konsekvens. Politiska ställningstaganden kommer aldrig leda människor djupare i tro, möjligtvis bort från den, och just när det kommer till tro tror jag faktiskt att kyrkan har en viktig roll att spela.

Ingen har sagt det bättre – apropå kyrka och samtidspolitik – än Biskop Emeritus Martin Lönnebo. Han skulle skriva en text om miljö, den finns i en av Verbums almanacksböcker, går inte att länka till, den avslutas så Här:

”Så här lyder kyrkans miljöprogram: kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet, självbesinning.

”Läsaren invänder naturligtvis: Där står ingenting alls om koldioxiden, svavlet, utfiskningen, vattenfrågan, överbefolkningen, avsmältningen, torkan, bränderna, metangasen och krig. Men, kyrkans uppgift är inte främst att utveckla kunskap och miljöteknik, som naturligtvis är utmärkt, utan att fördjupa våra värderingar, förvandla våra hjärtan så att vi rätt brukar vårt vetande och vår teknik. En människa, eller ett samhälle, präglat av andens nio frukter kommer att vörda, skydda och utveckla livet till dess högsta värde.”

Vi lever inte i ett samhälle präglat av andens nio frukter. Tänk om det vore så. Hur blir det mera så? Jag vet inte, men de där orden från Biskop Martin är för mig förlösande. Mera så. I Påsktid, i Uppståndelsetid, i förberedelse för andens ankomst.

LÄNKAR:
Ante Jackelens mål måste vara försoning (Här)
Israels ockupation måste få kallas illegal (Här)

A Jewish perspective on Easter – ett rätt långt men väl värt att läsa FB inlägg av en amerikansk journalist som jag var kurskamrat med en gång i tiden. Det berörde mig. Det är så lätt för oss kristna att ta avstånd från historien samtidigt som vi låter den fortsätta ske. Här.

6 comments

  1. Håller med dig Carolina, kyrkans uppgift är ju att fira gudstjänst, bedriva undervisning och diakoni och utöva mission. Den alltmer politiserande Svenska kyrkan skapar bara osämja.
    I sin förbön för de sina, ber Jesus om att de alla ska bli ett. Efter två tusen år så råder faktiskt enhet inom många kyrkliga frågor, som synen på dopet, Bibeln, Fader vår, trosbekännelsen, fridshälsningen och välsignelsen. Det borde vi tala mer om och undervisa på kvalificerad nivå för vuxna i vår kyrka.
    Ett tydligt exempel på ”misären” idag är att när katoliker och lutheraner utfärdar en gemensam deklaration som t.ex om rättfärdiggörelseläran(1999), vilket är ett stort steg, även om det återstår frågor,så kommer det aldrig ut till svenska kyrkans medlemmar. Ett annat intressant dokument,som arbetats fram inför Lutherjubiléet 2017 och som utgavs 2013 är Rom.katolska kyrkan och Lutherska världsförbundets gemensamma ”From conflict to communion, 50 years of dialog”
    Detta (och liknande) vill jag att vår kyrka lägger ”krut” på att föra ut, förutom missionsuppdraget förstås!

    1. Jag tror, Missionsuppdraget. En bieffekt av att kyrkan framträder allt mer politiskt är att människor som typ jag, nu talar jag om mina vänner, men människor som inte har en kristen fostran men som har en andlig nyfikenhet i allt högre utsträckning inte ser kyrkan som en plats att utforska den nyfikenheten. Man vänder sig inte till kyrkan med sina frågor om Gud, livets mening, och det kan man tycka borde oroa. En anledning, tror jag, är att man ser kyrkan som primärt traditionsbärande (men i det något som inte angår en i vardagen, man relaterar det till en tradition som ens föräldrar kanske höll fast vid) eller som en välgörenhetsorganisation bland andra. Mission skulle ju kunna vara ett positivt ord – om man fokuserade det på att tala För, att lyfta fram det som är Kyrka.

  2. Mission är ett bra ord tycker jag också, sändningsorden i den latinska mässan är ”Ite missa est!” Alltså detta (som ni nu har upplevt, gudsmötet, det är er uppgift att gå ut och berätta om. Uppdraget för varje kristen efter varje mässa.

    1. Det är synd att ordet i sig – mission – blivit så nedsmittat att man inte vill använda det för dess betydelse är väl precis som du säger ovan: Gå ut och berätta! Som kvinnan vid Sykars brunn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s