Påsktid: Att gräva ned sig vs att gräva fram sig

Rädslans och uppgivenhetens grav (Apg 3), så lyder rubriken över den dagliga läsning i Anselm Gruns bok som var för torsdagen, en vecka efter Nattvardens instiftelse. När man läser om en text kan man haja till över det som som strukits under i den förra läsningen. Som detta, apropå att leva i Uppståndelsen, varför människor väljer bort den möjligheten. ‘Rising always entails exposing oneself to hurt’.

Tanken bakom texten är: Människan gräver sin egen grav av rädsla och uppgivenhet, gömmer sig i sina besvikelser och sår, och där stannar hon kvar av rädsla för att leva, verkligen leva. Att leva i Uppståndelsen, att stå upp trots sin rädsla, utsätter människor för risker, för livet, och det kan göra ont. Det är lite som kärlek. Det paradoxala i att vilja, men att inte våga lita på den av rädsla för att bli skadad, eller avvisad.

Det där fick mig att tänka på de ord som ibland tillskrivs Nelson Mandela om att det är inte vårt mörker som skrämmer oss, det är vårt ljus, för ljuset är avslöjande, där finns ingenstans att gömma sig. Vilka är vi att tro att vi är enastående, unika, fulla av möjligheter, var och en av oss ett Guds Barn som väntar på att ske?

Det är också en fråga att ställa sig. Anselm Grun använder berättelsen om den lame mannen och Jesu ord: ‘Stå upp, ta din säng och gå’ som en bild av att bryta sig loss från sin inre förlamning och att lita på den kraft som är Gud i oss. ‘När du är rädd för något, upprepa Jesu ord: Ta din säng och gå! Ta din rädsla under armen och konfrontera problemet. Ta det i din hand. Då kan du också uppleva Uppståndelsen. Du kan också ställa dig upp och gå. Uppståndelsens kraft är i dig. Du behöver inte anstränga dig. Du måste bara lita på Uppståndelsens kraft.’ (Min inte bearbetade översättning).

Finner att jag å ena sidan kan finna hoppfullhet i texten, att vi bär vår egen läkning, men å andra sidan blir det problematiskt. Vad gör man med de som absolut inte kan komma ur sina besvikelser? Som är rädda? Livrädda? Som inte vågar lita på? Som inte upplever att de har valt att krypa in i en grav men som ändå befinner sig där, och inte ser en väg ut? När man själv hamnar där? Man måste ju på sitt sätt redan ha ett visst mått tro för att ens kunna tänka sig tanken att det skulle kunna vara annorlunda. Alla har inte det.

Det där fick mig att tänka på sorg. Den sorg som man inte Är i Sorg utan när Sorgen Är i en, och den lever sitt eget liv, ständigt hotande att ta över. När man blir lätt labil och faller i gråt titt som tätt, man kan inte lita på sig själv, på att man ska klara av dagen. Ibland kan jag tycka att vi har för lite förståelse för sorg, att vi ger den för lite plats, att vi förväntas hela tiden trycka den undan med risk för att vi kapslar in den istället för att gråta ut den. Som om varje sorg har sitt bestämda antal tårar som på något vis måste få flöda ur oss.

Det går liksom inte, när man hamnar där, att bara tänka sig genom sorgen (och nu menar jag inte bara sorg över människor som gått bort utan bredare, sorg över relationer som går i kras, över vänskaper som visar sig vara något annat, över sjukdom och det som inte blev som man hade tänkt). Ibland kan jag tycka att vi förväntas gömma vår sorg alldeles för snabbt och att det egentligen är en rätt bra tanke det där med ett sorgeår, ett sorgeband, som för att markera, att det tar tid, att detta är en människa som är skör, som är rädd, och som behöver få vara det, för nu.

Jag vet inte om de funderingarna egentligen motsäger det som Anselm Grun skriver, vad tror ni? Kanske handlar det om skillnaden mellan att gräva ned sig i sina besvikelser och sin sorg, och att gräva fram sig ur dem, att inte låta det negativa definiera allt. Men, som sagt, för det krävs det ju att man någonstans ser och förstår att man redan välsignats med en gnutta tro, och, alla gör inte det. Det är inte helt enkelt.

6 comments

  1. Vi människor behöver varandra, jag menar att om jag själv inte för tillfället är ”sårad” så måste jag våga räcka ut en hand, vågar fråga om jag kan vandra vid sidan ett tag. Våga se, våga fråga, våga vara där.

    1. Jag kan bli bättre på det, inser jag, att sträcka ut en hand och våga se, fråga och vara där. Men även på att själv våga be om hjälp. Det kan jag känna igen mig i – rädslan att bli avvisad kan få en att inte våga be om hjälp.

  2. Jo visst, intressant är att varje gång Jesus hjälper någon så börjar det med en uppmaning: Stå upp, räck fram din hand, kom fram, stig ner osv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s