Påsktid: Den åttonde dagen, revisited

Dagens evangelietext, om man vill räkna så, utspelar sig även den på den åttonde dagen, som Uppståndelsen, dagen då Gud bryter igenom. En helt igenom annan dag än veckans sju dagar – Guds dag hör evigheten till. Det är den åttonde dagen efter Påskdagen, kväll, Thomas dag.

Thomas tvivlaren kallas han för ibland och man kan ju på sitt sätt finna en viss förtröstan i hans agerande. Att vara en av de tolv. Att ändå utbrista, som ett litet obstinat barn: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.”

Jesus kommer genom reglade dörrar. ”Räck hit ditt finger!” Tvivla inte, utan tro.

Thomas gav in för, lät yttra sitt tvivel, vilket säkerligen inte var helt enkelt när alla omkring honom deklarerade: ‘Vi har sett Herren!’ Han fick det konkreta svar han behövde.

Att acceptera sitt tvivel, att uttrycka det, är också en bön. Genom att sätta ord på vårt tvivel öppnar vi för möjligheten att Gud besegrar det. Det får inte sista ordet. Det sista ordet, och det första, är Jesus. Sätter vi inte ord på tvivlet, låtsas vi inte om det, finns risken att det ligger kvar och växer inombords.

Accepterat tvivel kan, på så sätt, som för Thomas, fördjupa tron i och med att det befriar oss från illusioner. En själasörjare sade en gång till mig, apropå tvivel: ‘Ju starkare tro, desto djupare tvivel.’ Man får det som man behöver, som man kan hantera, för att tro vidare.

Lite roligt kan jag tycka att det är att jag valde namnet Thomas när jag skrev min första text om min omvändelse, som blivit väl refuserad. Vad är detta? Man måste ju ha ett namn på det. Jag kallade Det för Thomas. Det som senare skulle transformera in i en tro på Gud och ett dop. Den börjar så här:

Prolog

På den sista dagens morgon går hon ned till stranden. Dagen innan, och dagen innan dess, har hon slängt sig rakt ut i vattnet utan att tveka, har hon simmat ut mot solen och sträckt sig ut i långa simtag. Dykt ned mot stenarna på botten. Befunnit sig i vatten där hon trivs.

vad är det som sker?

Nu står hon vid strandkanten och huttrar. Överväger om hon ska bege sig ned i det kalla. Vattnets kyla smeker vaden, bedövar den som ogenomtränglig is. Huden knottrar sig. Det är den femte dagen, den sista dagen, och det finns ingenstans att gömma sig. Ingen tillflykt. Till och med vinden har vänt sig mot henne. Utlandsvind. Vattnet är inte längre en plats dit hon kan undkomma när Thomas blir för mycket för henne.

Hon sätter sig vid strandkanten och låter tankarna flyta fritt. Dränker dem. Lösgör honom ur sitt minne och kastar honom ut till vattnet, ser hur han likt en barndomslek med sten studsar mot ytan ett par gånger innan han ger upp och sjunker.

Som en grå sten som väcks till liv. Det är just så som kärleken smakar. Det hade hon inte förväntat sig. Det är ingenting som går att förvänta sig, att sten blir liv, får smak, doft.

släng inte bort honom, dränk honom inte

Hon håller honom varsamt i händerna och låter vattnet sakta smeka dem, rena dem, sila dem.

I efterhand, långt, långt senare, ska hon minnas just de stunderna som de allra vackraste. När hon bär hans närvaro inom sig. Då finns han där utan att hon tvingas konfronteras med honom. För när de befinner sig i den där allra första början så står hon inte ut i hans närvaro, så stark är den, så pockande, så intensiv. Den kräver ständigt återkommande avbrott för att upplevas. Som tydligast framstår han när han inte är där. I frånvaron lever hon ut hans närvaro, bara i minnet härdar hon ut.

6 comments

  1. Jag tänker att det är precis så som du skriver. I alla fall har det varit så för mig att när jag accepterade mina tvivel blev min tro så mycket djupare. Så oändligt mycket djupare än jag hade kunnat föreställa mig. Jag tvivlar fortfarande mellan varven, men då bärs jag ändå av en visshet att jag faktiskt har en djup tro. Också.

    1. Jag tror att det är så – när man tvivlar hjälper Gud en att överkomma tvivlet, visar sig på nya sätt, och så växer tron. Om man aldrig tvivlade skulle ju tron bli väldigt statisk, till slut.

  2. Kan tänka att Tomas är modigare än de flesta i sin begäran – om jag inte får se och ta på så kan jag inte tro. Jag tror inte att Jesus låste den möjligheten till den första tiden. Han vill låta den som idag begär att få se och känna – göra så. Men att se Jesu sår smärtar. Att få ta på dem kan jag bara göra varligt även om de inte blöder – eller gör det de? Att se Jesu uppståndna kropp och blod i sakramentet tror jag kan vara ett första steg men att det djupnar i den kärlek din text antyder.

    1. Så tänker jag med – att det finns ett stort mått mod i det han gör. Samtidigt som själva meningen – får jag inte ….. – är så exakt ‘som ett barn’. Jag hörde Jesu ord: Bli som ett barn i den meningen. Det var förresten något jag funderade på – skillnaden mellan mötet med den Uppståndne då – innan den ‘första’ Pingsten och nu. ‘Låste den möjligheten’ – gjorde han verkligen det senare? Det är en mycket associativrik evangeliepassage denna vecka.

  3. Nej, inte kan jag se och tro att Jesus heller senare låste den. Tvärtom, han gav lärjungarna bekräftelse på att han nu rör sig fritt bland oss och i oss, i hans Namn och Närvaro.
    I hans Namn rustade för ett nytt liv, i bön om den Helige Ande, vägledda av hans Ord och Sakrament/handlingar bland oss idag. Läser Apostlagärningarna alldeles strax, efter 1 och 2 Petrusbreven.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s