4:e i Påsk: Jubilate!

Det stora avskedstalet. Tiden håller på att ta slut. Han kommer snart att vara borta. Han vet detta. Men det är inte det som han talar om. Han söker inte tröst, inte medlidande, inte lindring. Han är tröst och söker ingjuta hopp den tid som är kvar.

Han säger: Ni ska se mig igen. Jag kommer åter. Er sorg ska vändas i glädje. Och ingen ska ta er glädje ifrån er.

Lärjungarna tycks inte förstå. Vad menar han? En kort tid. Hur lång tid är det? De ställer sina frågor. Det är kanske inget konstigt med det. Det Jesus säger är på sitt sätt ofattbart. Det går bortom förståndet.

Å ena sidan. Räddningen, löftet om en gråt som ska förvandlas i glädje, en död som inte är slutgiltig. Guds perspektiv. Å andra sidan. Tvekan. Frågor. Hur ska vi kunna tro på detta? Människans perspektiv.

Lärjungarna har varit med. De har lämnat mycket för att följa Jesus. De har sett mirakel ske. Deras liv har förändrats. Ändå fastnar de i tvivel. Vad menar han? Vi förstår inte?

Att veta att Gud finns, men att ändå inte kunna tro på honom. Att tro på Jesus, men att inte riktigt kunna förmå sig att lita på vad han säger. Jag kan känna igen mig i lärjungarna.

Att tro på Jesus är förvisso ett första steg, men det blir bara en början om den fastnar i huvudet och frågar: Varför? Hur? Att leva i det han säger. Tro vill vår tillit.

Det sker nog inte över natt. Det tar sin tid. Hur gör man då?

Jag läste om en amerikansk kvinna som forskar i ledarskapsfrågor och organisationsförändringar. En sak hon påpekade som för att belysa sina egna teorier var att: De senaste 30 åren har det skrivits 45,000 vetenskapliga artiklar om vad som gör människan olycklig och deprimerad, men endast 500 om vad som gör henne lycklig.

Vad lätt det är att fastna i felsökning. Att analysera sönder det som man inte förstår, vad var det som blev fel? och att fastna där. Kanske borde man istället ägna tid åt det som fungerar, som ger hopp, som skänker glädje.

Gråt och klagan kommer alltid vara del av våra liv. Men det kommer något efter det. Er sorg ska vändas i glädje. Kan vi hoppas att det är just så? Att lyssna till Jesus och inte fråga: ”Hur är detta möjligt?” utan istället bara acceptera Att det är möjligt.

Kan vi lita på att det är just så? Ja, då vandrar vi nog redan på den väg som leder till livet. Till det liv som alltid vill uppstå – även inom oss.

—-

Texten är en ngt förkortad version av en text jag skrev för en antologi om Kyrkoåret, där vi förvisso använde oss av första årgångens texter. Men det är samma söndag. Jubilate! Vägen till Livet. Trevlig helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s