Påsktid: Bevingade varelser

”Samtidigt är böcker livsfarliga, det kan vi inte bortse ifrån. En människa kan läsa ”Das Kapital” och bli förändrad för evigt. Eller Koranen. Eller Bibeln. Det är fler människor som har mördats på grund av Bibeln än på grund av ”American Psycho”, om man säger så. Eller ta bara galningen som sköt John Lennon och skyllde det på ”Räddaren i nöden”. I diktaturer förstår man det här. Tyranner hatar böcker och bränner dem på bål.’

Orden är Donna Tartts från en lång intervju med henne i dagens SvD. Minns exakt omständigheterna när jag läste hennes första bok – The Secret History – och hur den letade sig in i mig, som ville den något. En del böcker har den förmågan, man är inte samma efter det, lika dan, kanske, men inte samma. Hennes nya bok Steglitsan beskrivs så här:

”Boken kan tolkas som en kärleksförklaring till människans förmåga att sätta sig i förbindelse med det gudomliga, det evigt mystiska och förödande vackra, samtidigt som det är en makalöst svart historia om svek, livslögner, missbruk och brutalt våld. På många sätt är läsningen en religiös upplevelse.

– Det var precis det jag ville åstadkomma. Romaner är andliga upplevelser. De låter oss tränga innanför huden på en annan människa. Det var därför de blev så populära en gång i tiden, när folk satt fast där de bodde utan kontakt med omvärlden.”

På frågan om människan har en själ svarar hon:

”Vi har en själ, i någon mån är vi … bevingade varelser. Jag är inte säker på att det är någon skillnad mellan att tro det och att vilja tro det. Bara en varelse med själ skulle komma på tanken att vilja ha en själ.”

Det där sista citatet är i mina öron oändligt vackert, även om jag i ordet själ lägger in Gudsavbilden i oss, den nedlagda, nedärvda, som, genom svek, livslögner, missbruk aldrig upphör att längta efter det förödande vackra. Det finns något inom var och en av oss av Evigt Liv.

Bevingade varelser tror jag dock inte att vi är. Länge trodde jag så, som om föreningen med Gud handlade om att det till slut skulle växa vingar ur skulderbladen med vilkas hjälp jag långsamt skulle kunna lyfta mig upp till Gud (jag flyger! transcendens!). Så är det inte längre. Gud visade mig något annat, gav mig en bild, det är inte vi som ska växa vingar som bär – det är det omvända, Guds vinge som ska bära oss. Vi behöver inte bära något alls. Gud bär.

Donna Tartt var enormt stor i USA när The Secret History kom ut, och fick senare Pulitzer pris och i princip varenda utmärkelse man kan tänka sig. Den nya boken är hennes tredje – det tar henne cirka 10 år att skriva en bok. Hela intervjun med henne kan man läsa Här.

3 comments

  1. När du skriver om ”bevingade varelser” kan jag inte låta bli att tänka på Simbergs målning ”Sårad ängel”, den fascinerar. Gudagnistan i oss kan skadas, men inte förstöras, vår uppgift är att vårda den så den ”lyser” igen tänker jag.

    1. Jag var tvungen att Googla mig fram till Simberg – vacker bild. Håller med 100% – Gudagnistan finns där och den är inte förhandlingsbar, den kan inte förstöras. Dess längtan kan förtryckas, och vi kan gömma den under alla lager, men den kommer alltid att vilja sitt, det bästa i och av oss. Så är det. Tror jag. Och för att parafrasera Tartt då, att vilja tro att det är så är att tro, man skulle inte kunna tro sig ha en Gudagnista om den inte på något vis redan fanns där, det är så mycket större än den mänskliga fantasin.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s