Påsktid: Gråt, igen

imgresNär man går in på sjukhuskyrkan på SöS är det som ett litet väntrum. På vänster sida står ett bokbord bredvid en dörr som leder in till ett samtalsrum (?) och på höger sida är det halva glasväggar in till kapellet. Rakt fram är en halvvägg och en kort korridor in till ‘pastorsexpeditionen’ – ser man rakt fram, alltså till vänster om korridoren, hänger där på väggen en ikon föreställande Jesus och den samariska kvinnan, kvinnan vid Sykars brunn.

Jag fotade inte den, bilden här en annan ikon av samma skeende, men det föll sig så att jag just idag skrev på en text där en av de intervjuade använde Kvinnan vid Sykars brunn som för att exemplifiera något, hon som inte har något namn då, men genom vilka många kom till tro. Och så drar livets skörhet en från ett sammanhang till ett annat.

Till akuten, som anhörig då inte drabbad, men ändå drabbad, men var kan man visa sig vara drabbad? Var kan man gråta? ‘Jag vet att det är jobbigt, men gå du och ta en kopp kaffe i cafeterian’, sade sköterskan som svar på framvällande tårar. Jag gick ut, satte mig på en bänk och gjorde det som rökare gör, kedjerökte ett par cigaretter. Vem vill sitta och gråta på en sjukhuscafeteria?

Och där, någonstans, fann jag min väg till sjukhuskapellet, när man går in genom den stora entrén ligger cafeterian först, till höger, man måste fortsätta förbi den in labyrinten som Södersjukhuset är, för att hitta fram. Gör man det möts man av en ikon och porlande vatten. Av Hon, genom vilka många kom till tro.

Där, i det rummet, kan man låta sig flöda över, kan man sitta och gråta, och apropå det jag skrev om tårar tidigare, så blev det konkret viktigt. Tack för detta rum. Det var kanske inte helighetens brännande tårar, antagligen till viss del självömkan, men även i det hopplöshetens och dess motsats, hoppets tårar. Allting rymmer sin egen motsats. Jag ska torka alla era tårar, de ska torka upp, lovar Gud, och på det tror jag. Och om vi inte kan gråta gör vi Gud sysslolös. Rum som bejakar tårar. Är viktiga.

4 kommentarer

  1. Jag håller med dig; rum som bejakar gråt är viktiga. Väldigt viktiga. I sjukhuskapellet är det okej att gråta, men jag funderar över varför människor i kyrkan tittar konstigt på mig när jag gråter där.

    1. Det där med rum för gråt är något jag har funderat kring – just för att jag de senaste åren varit mycket närmare gråt än tidigare i mitt liv, inte egentligen på grund av jobbigare omständigheter utan mer att det har blivit lättare att gråta och lättande med.

      Jag har också upplevt att människor tittar konstigt på en när man gråter, och funderar på hur jag själv reagerar när jag ser någon som gråter, som jag inte känner då. Minns när jag satt kyrkvakt hur det ibland kom in människor som satte sig och grät och hur jag funderade i det om jag skulle gå fram till dem, erbjuda en näsduk, säga något, men hur jag oftast lät det bero i tron att personen säkert ville vara i fred. Undrar om jag ibland uppfattats som någon som tittade konstigt på?

  2. Som diakon har jag tillbringat en hel del tid i stilla kyrkorum. När någon setat länge och gråtit, har det hänt att jag gått fram med en pappersnäsduk och om jag får ögonkontakt frågat: Vill du gråta ifred, eller vill du prata om det? Det händer att människor vill berätta. Vi förflyttar oss till sakristian eller annan avskild plats. Orden brukar strömma på och man behöver som lyssnare vara mycket närvarande och man har ett stort ansvar för ”samtalsklimatet” och att det inte blir för långdraget. Det gäller att vara mycket lyhörd för människors integritet och absolut inte vara påflugen.

Lämna ett svar till Marie Fredin Avbryt svar