Påsktid: Doptankar

Blev lite konfunderad av dagens Ledare i SvD som handlar om konvertiter men som till viss del även väver in i doptankar. Det handlar om Sara och Amir som kom till Sverige från Iran och i inledningsparagrafen kan man läsa ‘och möttes av en kyrka som vägrade döpa dem eftersom de saknade myndigheternas välsignelse i form av personnummer.’

Meningen förklaras inte närmare men det där fick mig att fundera på hur olyckligt det blir i hur Svenska kyrkan kopplat dopet till medlemskap. Egentligen är det väl inget fel i tanken, man döps in i den Kristna gemenskapen, men samtidigt innebär det att, om jag förstår det rätt, man måste vara folkbokförd för att kunna döpas. Det går heller inte att vara medlem via någon av Svenska kyrkans utlandsförsamlingar, vilket också är lite märkligt, om man tänker efter.

Det har väl sina anledningar, men det ger ingen goodwill för kyrkan när en av landets största morgontidningar lyfter fram det på det viset. Inget personnummer, inget dop. Stelbent det låter. Förutom då, det sorgliga i att när dopstatistik diskuteras av kyrkans anställda handlar det nästan alltid om att värva medlemmar (få betalande medlemmar).

Sista paragrafen i Ledaren lyder: ‘Vad de (Sara och Amir då) däremot äger är förmågan att beskriva hur central en tro kan vara för en människas överlevnad. Inte ens Svenska kyrkans präster kan göra det med samma emfas.’ Läs hela texten Här.

Man kan naturligtvis uppfatta det sista som raljerande eller arrogant, kanske speciellt om man är präst, ändå finns det en poäng i det hon säger. Svenska kyrkans präster talar sällan om den Kristna tron som något absolut centralt, som något avgörande, på liv eller död. De prästerna finns, men de är undantag. Det hänger väl på sitt sätt också samman med dopet, man vill liksom inte skrämma bort de som inte är troende, en rädsla för att framställa kristen tro som någonting så centralt att de människor som söker dopet främst för tradition eller högtidlighet ska tveka. Inte en lätt situation, medges, ändå kan man fundera på vad som skulle ske om man så gjorde.

Det går inte en dag utan att jag gläds över mitt dop. Idag är en speciell dag med eftersom det är på dagen 11 år sedan jag tog mitt första stapplande steg in i kristen gemenskap. Det var den 20 maj, 2003, som jag hade mitt första samtal på pastorsexpeditionen och det var då jag för första gånger uttryckte en önskan om att bli döpt. Det var en tisdag, då med. Jag minns datumet eftersom jag fann det speciellt att prästen, när jag ringde, föreslog just den 20 maj, det var som ett tecken, som bekräftelse på, ‘du är på rätt väg, Carolina.’ Anledningen är just det, att det är Carolina-dagen idag, min namnsdag. Så väver Gud sin väv.

På tal om dop har jag anmält mig till ‘Ett enda dop’ ett seminarium på Bjärka-Säby där företrädare för olika kristna traditioner ska föreläsa och samtala om doptradition. Mest ser jag fram mot att få lyssna till samtalet ‘om Efraim Syriern som en utmaning till vår tids dopteologi.’ Seminariet är förresten annandag pingst – en osedvanligt passande dag.

5 comments

  1. Det är något som skaver i detta, varje döpt kristen kan döpa, bara det finns vatten och orden: ”Jag döper dig i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. Klart!
    Jag menar bara att i en nödsituation t.ex. utan födelsenummer, kan väl även en präst döpa?

  2. Jag tycker frågan är viktig, kan kyrkan neka dop ? Är det bestämmelsen om tillhörighet genom dop som ställer till det, så är det ytterst olyckligt.
    Jag läser i Kyrkoordningen:
    Kyrkans uppdrag är att alla människor skall nås av erbjudande om dop.
    En vuxen får döpas när han eller hon begär att bli döpt till kyrkans tro och vill leva med församlingen i Kristi gemenskap. För den som inte är folkbokförd i Sverige prövas frågan av Kyrkostyrelsen.
    Man kan ju inte undgå att tänka på den etiopiske hovmannen: ”Här finns vatten är det något som hindrar att jag blir döpt?” Apg. 8:37

    1. För några år sedan var det en diskussion kring asylsökande som ville döpas, där man ibland, från myndigheternas håll, såg skeptiskt på dessa dop. Som om de kom till bara för att få stanna i Sverige. Jag vill minnas att SvK:s biskopar uttalade sig om det, och att man tyvärr, tog myndighetens sida med den rätt lama ursäkten att om dessa människor döptes, och blev utvisade, så skulle deras situation i hemlandet bli än värre. Så, jag tror att man kanske varit restriktiv med dop till asylsökande som saknar personnummer (=saknar uppehållstillstånd).

      Den där meningen ger mig rysningar. ‘För den som inte är folkbokförd i Sverige prövas frågan av Kyrkostyrelsen.’ Man kan ställa den emot Missionsbefallningen: ‘Döp alla folk!’

      Den etiopiske hovmannen, den texten lästes på mitt dop. Finns det något som hindrar? Och jag vill minnas att prästen då berättade att det ens inte behövde finnas vatten, att man i öknen ibland döpte i sand. Bra så.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s