Påsktid: Bönespråk

Söndagens evangelietext innehåller den där raden som fanns som daglig funderare i min fastebönebok. ‘När du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren, och be sedan till din Fader som är i det fördolda.’

På andra platser i Bibeln talas det om när två eller fler är samlade, så nog finns det plats både för enskild och gruppbön. Däremot kan man fundera på meningen som kommer efteråt, att rabbla tomma ord, de många ordens bön, och på hur orden ibland ställer sig i vägen för hjärtats bön. Jag kan tycka om att läsa, och be, vackert formulerade böner, bönböcker har en funktion, men samtidigt är det lätt att hänga upp sig på orden, att fastna i dem.

Hur gör man när man ber? Är en fråga som många ställer sig. Så även lärjungarna.

Min egen bön är ofta kort och upprepande. Ungefär som så här: ‘Gud, var med mig, eller NN, eller NN. Kom.’ Ibland behövs inte mer än så. Så får Gud sköta resten.

4 comments

  1. För mig är Jesusbönen, den helt förhärskande bönen. Jag börjar med den när jag vaknar och slutar dagen med den när jag lägger mig.

  2. Böner kan vara så otroligt mycket. Allt från att man lånar en färdigformulerad bön, eller att man säger – eller skriver som jag gör – sin egen till den tysta bönen. Ibland tänker jag bara: ”Gud du vet vad jag behöver bättre än jag själv. Hjälp mig.”

  3. Jag håller med Leo, sedan jag för många år sedan läste ”En rysk pilgrims berättelse” har jag praktiserat det ständiga upprepandet av Jesusbönen, numera ”ringer” den av sig självt och är en välsignelse, en påminnelse om att Gud är med. Kötid är inte längre väntan utan bön i Jesu namn.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s