Den förlorade sonen

rembrandt139Tog fram och läste helgens texter – Förlorad och Återfunnen – och bildsökte. Det fanns mindre än jag trodde, med tanke på att texten är så känd.

Funderar igen på det där med ord, och översättning. På engelska har berättelsen gett upphov till uttrycket ‘the prodigal’ son, vilket närmast översätts till den slösaktige sonen, snarare än den förlorade sonen. Tycker bättre om den svenska översättningen – Förlorad – och sedan Återfunnen. Inte funnen. Återfunnen.

Bilden är Rembrandts. Allt ljus är på dem. Fadern och Syndaren. De som misstycker är i skugga.

11 comments

  1. Jag kan verkligen relatera till faderns glädje över att ha återfunnit sin son. Känner igen det i något som hände med min yngste son och mig.

  2. Ja, så är det Jonas, den som vill gå bort får göra det, kärleken kan inte tvinga, men möjligheten att vända åter finns där för alla, det är Evangelium!

  3. Kan det vara i kontrasten mellan den kärlek som vi får se mellan den hemvändande och pappan och den tillsynes omärkliga mellan pappan och den hemmavarande som en av liknelsens huvudtankar ligger?!

  4. Skulle man kunna säga två sidor av samma mynt, vi kan känna igen oss i båda sönernas reaktioner. Hur är det, går den hemmavarande sonen med pappan in till festen eller stannar han utanför?
    En klart fascinerande berättelse som man inte blir färdig med.

  5. Kan vara ett lika stort steg för den hemmavarande att ta steget över tröskeln in till festen som för den slösaktige att vända hem.

  6. Tack för era kommentarer, och de sinsemellan, som jag just läste. Normalt sätt brukar jag besvara kommentarer en och en, för jag uppskattar dem, men nu när jag befinner mig på landet har jag inte internetuppkoppling i torpet så går in på nätet mycket mer sällan än jag brukar.

    Här är min tanke: När vi firade Högmässa idag här i Medevi var predikan ganska riktad mot textens början – den där fadern som i god tro, och i tillit, delar ut av arvet i förtid, utan förmaningar, bara, som en gåva. Här har ni. (Vi sjöng ps 289 Guds kärlek är, att säga Nej till Gud eller Ja, innan), gör vad ni vill med det. Det tog tag i mig, eftersom jag igår skjutsade min äldste son till stationen för att han ska sommarjobba i stan och för första gången bo ensam under några veckor. Han är 17, och jag vet att han är vuxen, men jag var ändå full av förmaningar, en sorts oro, som jag till viss del kanske vill tillskriva moderlig omsorg men som jag under predikan insåg handlar om något mycket fulare – bristande tillit, inte minst då till sonen, som är så klok, vad jag vill vara lite mer som den där Fadern, i liknelsen. Det var en jobbig men bra insikt. Och så häftigt när bibeltexterna talar rakt in i en. Sedan sjöng vi 231 som gradualpsalm.

  7. Ja, det är ”häftigt” när bibelordet eller predikan talar till en, just där man är och min erfarenhet är att man kan träna sig på att lyssna efter ett sådant tilltal. Just nu går jag omkring och identifierar mig med den äldre brodern, ska han/jag ta steget och gå in till festen eller…….?
    Så där är vi just nu i våra liv och Bibelns berättelser är tidlösa och Guds tålamod oändligt.

    1. Ja – Guds tålamod är oändligt – vi tas emot med öppen famn närhelst vi vänder om – det är så trösterikt. Som gårdagens GT text – ‘som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.’

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s