Kluvenhet och klockor

En viss mättnad infinner sig när det nästan dagligen kommer rapporter om kyrkklockors ringande, och för att vara helt ärlig är det kanske inte något som jag direkt har funderat över. Första gången var en sak, men när det sedan sprider sig över landet och upprepas igen, och igen, ja, vet inte. Vad handlar det om? Vilka konsekvenser får det? Vad betyder det?

Ibland när man upplever sig som kluven inför en företeelse utan att riktigt ha tänkt igenom den kan man stöta på andra som tänkt. Jag fann Bengt Malmgrens inlägg om sin kluvenhet inför Svenska kyrkans klockringningar mitt i prick, det fångar mycket av det som jag inte själv satt ord på, en text som fick mig att tänka, Ja, just så.

”Att en liten sekt får Svenska kyrkan att ringa i sina klockor är att bjuda på alltför stor uppmärksamhet för denna sekt, och det får en anstrykning av självrättfärdighet och politiskt jippo över sig som devalverar innebörden i vad klockklangen borde stå för. Om denna lilla nazist-sekt verkligen signalerar att det är fara å färde, så handlar det ju inte om dem, så få personer kan inte ställa till med så mycket, utan om oss alla, som förutsätts vara mottagliga och öppna våra hjärtan för detta människofientliga odemokratiska budskap. Men att vaccinera oss mot det, är det inte det som den dagliga vandringen med Gud och strävan efter helgelse i våra liv handlar om. Det är fokus för det dagliga gudstjänstfirandet och allt det Kyrkan står för eller borde stå för.”

Läs hela Här.

Två saker. Den där kluvenheten som jag inbillar mig att jag delar med många bottnar just i det som Bengt skriver, att man inte kan skaka av sig känslan av politiskt jippo, eller självrättfärdighet. Jag skulle lägga till ordet självgodhet, kanske är det samma sak som självrättfärdighet, men jag får känslan av ‘de självgoda’ när jag läser om ytterligare en klockringning, tvärtemot vad som avses. Det handlar också om kommunikation – men Svenska kyrkan tror sig rätt ofta förmedla något som uppfattas helt motsatt.

Det andra som slog mig är respekten och kärleken till Gudstjänsten, mässan, som inlägget vittnar om. Det dagliga Gudstjänstfirandet som en avgörande del av en människas liv, som värt att värna om. Att samlas i mässa innan dagens arbete tar vid. Sådana meningar kan locka min längtan, så skulle jag vilja ha det. Det går som Svenskkyrklig i Stockholm att få ihop ett dagligt mässfirande men då får man kartlägga predikoturerna och hoppa från församling till församling. Jag kan bli rätt trött på det även om jag även kan se det som en fördel – att ha många församlingar.

Men om det är någonting som jag kan känna avund, detta bittra ord, inför är det hur den katolska kyrkan i Stockholm firar mässa inte bara inför dagen men även efter arbetsdagen. 8 på morgonen och 6 på eftermiddagen. Dag efter dag. Öppen bikt vid flera tillfällen innan eftermiddagsmässan. Jag skulle vilja leva så, som en ram för dagen, i daglig mässa, i en församling som ser det som så pass viktigt att man prioriterar det, faktiskt erbjuder det, daglig Gudstjänst, mässa, under en tid och se vad som sker om man lever just så.

Läste en intervju med Sr Sophie angående hennes bok där hon beskriver sin väg och hur hon under en lång tid, på väg till jobbet, på cykel, stannade och deltog i mässan invid den Katolska Domkyrkan på Folkungagatan. Har inte läst boken men bara det, att det dagligen firas mässa, kan se hur det kan upplevas som magnetiserande för en människa som söker sin tro, som vill lita på det som hon innerst inne redan vet, som Gud försett henne med, att det är Sant. Att veta, men att ändå inte kunna tro, det är en paradox. Jag känner den. It’s driving me crazy.

Allt det där får mig att tänka på mitt läge. Där jag bor. Mitt i en triangel. När jag går ut ur ‘min’ port står jag inför en kyrkogård, med Katarina kyrka till vänster, om jag går till höger, ned till Folkungagatan finns den nyöppnade Folkungakyrkan med sitt otroligt vitala kyrkoliv, men sneddar jag till höger på Folkungagatan kommer jag rätt snart, vid Medborgarplatsen, till den Katolska Domkyrkoförsamlingen. På en karta, om man skulle dra streck mellan dessa kyrkor, bor jag mitt i denna triangel, som omgärdad av. Det finns något gott i det.

Gud förser, det vill Han att vi ska lita på.

5 kommentarer

  1. Tänk om vi komme dithän att kvarterets böneplatser kunde samverka?! Daglig mässa blir rätt när den växer av gemensam bön. Men sekulariseringen gör att kyrkorna töms och den starkare blir kvar. Vem är starkast?
    Den som har mest pengar eller flest människor eller? Enklaste lösningen är att konvertera till Rom? Mer anspråk kan man inte driva, förutom frågan om vad som är sant. Svenska kyrkans förlorade själar är ett svek utan dess like. Kan förlorade själar vinnas pånytt? Det är kanske där den avgörande frågan ligger: vunna och köpta själar, av Kristus.
    Ringer klockorna för att vinna och varna själar?! Vems?
    Ringer klockorna för att det är ett av de få klanger från kyrkan som folk tror att de förstår och just i den förenklingen inte alls förstår: kallelsen till evangelium gäller inte en viss partigrupp.
    Jag kan faktiskt fråga vad för slags uppvigling som ligger i allt detta klockringande. Driva på oroskänslan? Att vi behöver större makter för att freda oss? Är naiva kyrkoherdar i själva verket indirekt hetsare av konflikt? Ursäkta politiserande fråga men jag blir verkligen orolig. Inte till vilken mässa jag ska gå men vad klangen betyder. Motsatsen till det som menades med den signalen i gamla tider? Eller verklig fara påväg??
    Nazister som ”demonstrerat” tänks jagas iväg, de åker därefter till Europas gräns och hetsar mot såväl judar så slaver så att Nato måste rädda oss? Vem satte igång nazisterna på detta vis? Ska Reinfelts USA-intresse och Bildts forna Jugoslavien perspektiv driva oss i fördärvet?
    Jag befarar att Svenska kyrkans förlorade mässa kan få politiska konsekvenser.

  2. En berättigad farhåga. Det allvarliga, ”helighetskänslan” försvinner, regelbundet böneliv och mässfirande förstärker förmågan att kanna av det heliga. Omsorg om medmänniskan och känslan för människovärdet ökar.
    Jag drömmer om en kyrka, inom rimligt avstånd, där tidegärden får finnas, där vi kan öva regelbundet böneliv tillsammans. Enkelt egentligen, ordningar finns färdiga, vem som helst kan leda. Fasta bönetider som skapar rytm i vardagen, laudes, sext, vesper och completorium, vart tog det vägen? Dessutom ger de upprepande växelläsningarna ord för den inre bönen.

    1. Det där är en stor fråga – för visst kan man, eller visst skulle jag kunna, ta större ansvar för mitt andakts/kyrkoliv än att bara förvänta mig att andra ska komma och serva mig. Och jag funderar över det ibland – samtidigt finns det en tanke om att man vill, eller behöver, andra som finner det lika viktigt, i,e, jag vill ju inte att kyrkan ska fira mässa dagligen för att tillfredställa mina behov (om jag nu kunde förmå en präst att gå med på det) utan snarare möta en kyrka som firar mässa ofta för att det är viktigt, helt oavsett mig. Någonstans kanske det där hamnar i det där med producenttanken med.

      Jonas, angående konvertering har jag aldrig funderat på det, inte på riktigt. Jag är inte uppväxt i ett kristet samfund och ser det inte så – mitt dop är förvisso ett dop i Svenska kyrkan men jag är inte döpt till att bli medlem i Svenska kyrkan, det är något annat det handlar om. Men, de senaste åren, cirka 2, har jag mött fler och fler människor som går den vägen – av olika anledningar – men jag tänker mig nog ändå, bara utifrån mitt lilla perspektiv, att vi är alla döpta i Jesu Namn och det räcker. Samfundstillhörigheten är inte så viktig för mig – i alla fall inte på pappret – men å andra sidan kan jag sakna det Gudstjänstfokus som jag upplever att den katolska kyrkan, i alla fall i Stockholm, utstrålar. Men, det kanske kommer….

  3. Carolina, håller med dig, tycker att detta med kyrkklockor som ”motgift” är helt förkastligt.
    Bengt Malmgrens artikel är ”på Kornet”.
    Kyrkklockor kallar till gudstjänst, ringer för glädje och sorg, inför Guds ansikte.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s