Att lämna allt

Jag är som sagt av olika anledningar inne på det där med att följa sin väg och kanske framför allt i det där med att få mod att följa sin väg när den går tvärt emot ens dagliga liv. Därav det förra inlägget. Sådana berättelser fascinerar. Tänkte därför idag bara länka till en text i Dagen, om Thomas Idergards beslut att gå in i Jesuitorden. Inspirerande text, menar jag, utan att jag för den skull menar på att vi alla borde göra samma sak. Han lämnade allt för Gud, finns att läsa Här.

Några citat:

”Trots alla inskränkningar under novistiden har jag aldrig tidigare känt mig så fri som under de två senaste åren. Inte fri i meningen autonom, fri att göra vad jag vill, utan fri till att bli den Gud tänkte och till att tjäna honom.”

”Och det valet var när det kom till kritan inte så svårt. Steg för steg byggdes relationen med Gud upp igen, till att börja med inom Svenska kyrkans ram. Men Thomas kände sig främmande för de liberalteologiska strömningarna.

– Det var självklart för mig att jag behövde ett kristet sammanhang för att bygga gemenskap med Gud. Och jag tvivlade alltmer på att jag kunde få det inom Svenska kyrkan, säger han och berättar att det var en kort artikel i tidningen om att Stockholms stift deltog i ett projekt om ”Kristusbilder” med ett direkt stötande innehåll som avgjorde saken.

– Nu får det vara nog, tänkte jag där jag satt vid frukostbordet. Jag hör inte hemma i ett sammanhang som talar om bilder av Jesus Kristus, i stället för om Kristus själv. Jesus grundade kyrkan för att leva vidare i världen. Bara så kan vi som lever i dag börja vandra på vägen som leder till gemenskap med Gud. Då måste kyrkan förmedla Kristus, ingenting annat.”

Ska inte kommentera texten ytterligare förutom att säga att jag känner igen mig i hans citat. Ja, ungefär så.

11 comments

  1. Jo, till slut måste man gå, lämna allt, gå sin väg, men TILL något/någon.
    Det är då inte svårt att som i Hebreerbrevet om Mose, ”I tro lämnade han Egypten och fruktade inte kungens vrede utan höll ut, därför att han liksom såg den Osynlige.”
    Mitt dops Gud har kallat mig att vara Marie, jag går för att bli den jag (i Guds ögon) är menad att vara.

    1. Inbillar mig att svårigheten – och detta hänger inte samman bara med religiös väg – är att man ofta kan förnimma den där känslan av att ‘inte vara hemma’ – att det är något annat, och i det är jag med dig i vår kallelse att ‘vara, bli, oss själva’ att det finns en bild i oss som vi ska bli (skapad till Guds avbild), men att det är en lagg från steget att ‘inte känna sig helt hemma’ till att veta vart man ska gå, alltså till Till-et. I Trons väg uppstår det ju ofta som små vakum innan man tar steget över in i en annan ‘nivå’.

      Nådens ordning är en bild av det. En annan som jag själv fastnat för är Teresa av Avila och hennes bild av inre rum som man färdas igenom och på det faktum att det kan ta en sekund att stiga över en tröskel – men kanske år av vistelse i ett rum innan man är redo att stiga över tröskeln till nästa rum. Men, har man tålamod och härdar ut, och inte ‘backar tillbaka’ kommer man en dag finna tröskeln överstiglig. Eller något sådant.

    1. Jag tror att många kan känna igen sig i den där kallelsen som tar hela människan i anspråk – på ett radikalt sätt, även om kommunitetskallelsen säkerligen är relativt ovanlig. Texten stannade kvar över dagen igår, på ett bra sätt.

  2. Jo, håller med att det tar lång tid, man står där och stampar på än den ena än den andra foten, det är ”väntans tid”. Båda fötterna måste, så att säga vilja göra ett jämfotahopp. Den där ”velighetstiden” är plågsam, där kan en god själavårdare/ andlig rådgivare som inte tar över och ger svar, utan kan lyssna och ställa frågor vara till stor hjälp. Andens tid är en långsam tid, vi har på tok för bråttom, men som en kristen broder sade: ”Den som är på väg till Evigheten behöver inte ha bråttom.”

  3. Men, kan man vara kristen på något annat sätt? En präst läste missionsbefallningen med betoningen på att Gå ut! Frågan är väl snarast om att ansluta sig till Jesuitorden är att gå ut. Riktiga jesuiter har gått ut men lydnaden för kyrkan förefaller till sist fått gå före allt annat. Tror förvisso på behovet av att få kunna hänge sig åt total lydnad, och det riktiga i det med viss reservation. Frågan är ändå vad eller vem vi faktiskt lyder? Rom erbjuder tanken om total lydnad, ja. Men är det verkligen att lämna allt? Är inte grundtanken där att gå in i total trygghet med tanke på anspråken?
    ”Protestantism” anklagas ju inte sällan för att splittra upp i enskildheter. Jesuitprincipen förefaller i grunden driva ännu mer total individualism under den totala kollektivismens paraply(?) Jesuitprinciper (försöker tänka tanken utan värdering) förefaller passa förvånansvärt (?) många svenskar som handen i handsken.

  4. Håller med dig Jonas, om man går sin väg, och lämnar allt, för sin tros skull, så överlämnar man också allt till ”vår Herre”, ett riskfyllt projekt, som inte garanterar någonting!
    Att våga lämna allt för Jesu Kristi skull, att våga stå där, inför Guds ansikte helt avklädd, det kallas mod!

  5. Hinner läsa mycket just nu pga influensa och hittade detta i Ordsp. 14: ”Den gudfruktige går sin väg rakt fram, den som föraktar Herren vandrar krokiga vägar.” ett ord som säger mycket om den som följer det en ser som Guds vilja med ens liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s