Höstlikt

Året har slagit över i höst även om det knappast märks. Än är det varmt ute. Men det är oktober. För min egen del betyder det att jag efter en period av mer eller mindre ‘tjänstledighet’ ska börja arbeta igen och är på kontoret. Vid datorn. Det har av rent privata skäl varit mindre av det den senaste månaden men nu tänkte jag även återuppta denna sida.

Har ägnat morgonen åt att läsa andra bloggar, gå igenom mail, försöka göra något sorts schema inför kvartalet som ligger framför i fråga om arbetsrelaterade saker. Eftermiddagen ska ägnas åt städning, torka golv och sådant. Det är också en syssla.

Ska skriva mer senare, men ville bara länka till en text som jag fastnade för, den är ganska kort men instämmer delvis i slutresonemanget – det vill säga livet (frälsningen?) kontra resonemanget (organisationen?) – och att livet i det alltid segrar. Nu vet jag inte om det ens är möjligt för en kyrka som Svenska kyrkan att göra ett sådant val – upplever det som att organisationen redan har segrat, men vet inte.

Jacob Sunnliden skriver om ÄrkeBiskop Antje Jackelens samtal med Marcus Birro Här. Jag var inte själv på Bokmässan men texten innehåller även en länk till själva samtalet. I övrigt fann jag det intressant och positivt att ÄB valde att samtala med Birro, som jag förstår det bjöd hon själv in sina gäster.

Unknown Jakobs kamp med Gud, av Chagall. Apropå kommande helg.

17 comments

  1. Roligt att du är här igen, har saknat dig.
    Åkte igår bil från Stockholm till Rättvik med bil i ett otroligt vackert höstlikt landskap, färgerna är bedövande. Gillar hösten, det blir mindre krav man får kura ihop sig inomhus, läsningen får mera plats. Idag regnar det på ”Berget” och jag erkänner att jag har datorn med, men det är ingen riktig retreat bara ”Still dagar” inför vårt årliga kapitel som äger rum fre-sönd.
    På lördag morgon (franciskusdagen) har vi extra festlig mässa med löftesavläggelse, ser fram emot det.

    1. Vad härligt det låter. Tänkte med på lövens skiftningar då jag åkte över Västerbron och såg ned på Långholmen. Inte riktigt Berget men ändå. Ha fantastiska, lugna dagar där nu. Löftesavläggelse, vilket fint ord.

  2. Chagallmuséet i Nice var en av de starkaste konstupplevelser jag haft. var inte alls så förtjust i Chagall förut. Men i denna helgedom för alla religioner, mötte jag en sann evangelist i färg och ord. Gud talar genom Chagalls verk och genom hela byggnaden. Härligt att få läsa den judiska bibelöversättningen av Höga visan och starkt att se hans triptyk över ryska revolutionen med den korsfäste Kristus i centrum. denna målning av Jakobs kamp med Gud är numera min favoritmålning av denna avgörande händelse.

    1. Har aldrig varit där men fick en längtan att en dag åka dit. Jag har återupptäckt honom på senare år, speciellt då hans bibliska bilder och hur han för in det bibliska in i sin tid. Jag brukar ofta söka i hans bilder efter kyrkoårets teman, det finns väldigt mycket.

  3. Tänkte att du kanske ville veta lite mer om Franciskus Tredje Orden, så här kommer lite grann:

    Vägen in Aspirant (Postulant) minst 6 mån. Novis minst 2 år, drefter avges eviga löften:
    ”Jag NN överlämnar mig själv åt vår Herre Jesus Kristus för att tjäna honom under resten av mitt liv tillsammans med mina bröder och systrar inom Tredje Orden…………”.Forts som nedan.
    Vid årligt kapitel avges/ förnyas löftena, då alla är ”skyldiga” att närvara:
    ”Jag, NN, förnyar mitt löfte att tjäna vår Herre Jesus Kristus inom Tredje Orden av the Society of St Frances i enlighet med Ordens grundsatser under resten av mitt liv. Jag gör det ganom att söka sprida den kunskap och den kärlek, som kommer från Kristus, genom att söka befrämja en anda av kärlek och samförstånd såsom del av Guds familj och genom att med glädje söka leva ett liv i enkelhet och ödmjukt tjänande efter den helige Franciskus exempel”.
    – Jag förbinder mig att för ett år framåt med Guds nåd hålla min personliga levnadsregel (som jag nu lägger på altaret).
    ( I inledande text som kaplanen läser upp anges: ”Franciskaner söker alltid efterlikna vår Herre Jesus Kristus i enlighet med den helige Franciskus exempel, strävar efter att göra ödmjukhet, kärlek och glädje till kännetecken i sina liv. Vår Ordens målsättning är trefaldig: Att sprida kunskap om vår Herre Jesus Kristus, att leva i en anda av broderskap med alla levande varelser, att sprida glädje!)
    Gillar skarpt att glädjen ha en plats i vår regel!
    Kaplanen säger: Må Gud ta emot er försäkran och ge er nåd att med glädje hålla fast vid den.
    Avslutande bön för dem som avgett löften: Allsmäktige Gud, förlåt det vi varit, välsigna det vi är och led oss i det vi kommer att vara, genom Jesus Kristus vår Herre.
    Jag (och ett par till) firar i år 20-årsjubeleum av våra eviga löften, det firar vi med en fest efter högtidsmässan på lördag.

    1. Tack. Ja, glädjen är en viktig del – minns från någon bok, tror det var Peter H, apropå att särskilja vad som är av Gud så lyfte han just fram glädjen. Att växa med Gud är glädje. Otroligt fint det låter med din helg och vilket fantastisk 20-års firande. Jag funderar mycket på det där med att finna platser, saker, littertur, etcetera, som stödjer en i det där Kristusväxandet – och inbillar mig att det måste vara en stor styrka att vara del i en sådan orden. På lite samma tema – eller i alla fall tyckte jag det stämde in med din kommentar – är denna text från Håkan Sunnlidens blogg. Här. Fin Söndag!

  4. Tack för dina förstående kommenterer, ja det är en fantastisk rikedom att ha hittat denna väg. För mig är det som att komma hem, jag får bekräftelse på min längtan! Bara detta att få en familj av likasinnade, som jag inte har valt och som jag inte kan lämna, bara för att det inte passar mig. Jag måste stå ut med dem, arbeta med att älska dem, så som de är, inte så som jag vill att de ska vara. Vi är sas bundna vid varandra av vår Herre och det gör att kärleken till syskonen växer. Detta skulle jag vilja att fler fick pröva på.
    Och så detta med ” fools for Christ” vi övar oss tillsammans på att vara barn som leker inför Guds ansikte det är fantastiskt!

    1. Och någonstans tror jag att man måste finna den gemenskapen – man kommer inte så långt allena. Tack för att du påminner mig – inte minst för att det blir ett styng i mig, på ett bra sätt då.

  5. Det är verkligen inte min mening att ge dig ett stygn, tvärtom jag vill berätta att det finns vägar att hitta likasinnade i vår kyrka. Det finns en ”rännil” av äkta troende, sök dem!
    Det måste naturligtvis inte vara franciskaner eller någon annan orden, men vi bekännande kristna, behöver varandra och det är ett hårt arbete att hitta sådana, men de finns!
    Jag råkade träffa på den helige Franciskus för 22 år sedan och kände att det var min väg, men det finns många vägar till Gud, sannolikt lika många vägar som människor. Men tron behöver prövas och utvecklas i relation med andra av god vilja!

    1. Det var precis det du påminde mig om, och jag menade det på ett bra sätt. Anders Piltz skriver om det fast lite i ett annat perspektiv – om hur mötet med det heliga alltid på något vis är tudelat – man ser och förstår både sin brist och sin möjlighet.

      Jag är helt med dig i det du säger – och jag tror att det är en troendes skyldighet att söka, och finna, de sammanhang som hon/han behöver för att förverkliga och leva i sin tro. Du har helt rätt i det.

    1. Det är från en liten andaktsbok jag har med honom den heter: Morgonens nåd och Nattens trofasthet (det är för övrigt ett väldigt bra ord för natten – trofasthet). Det är korta andaktstexter i den – har den tyvärr på landet så har inte citatet just här, jag har använt hans ord i morgonbönen i Medevi. Det är många riktigt bra texter i den om man tycker om det där med korta dagliga läsningar kan jag verkligen rekommendera. Läs mer Här.

  6. Tack för boktipset, gillar Anders Piltz han har en fantastisk förmåga att uttrycka ”svår” teologi enkelt, ska skaffa boken.
    Trofasthet är ett underbart ord och kopplat till ”natten” blir det fullt av möjlighet!
    ”I själen mörka natt du tänder en eld, en eld som aldrig dör….”.(Taizé)

    1. Eftersom jag inte hade boken hemma var jag tvungen att slå på den – den finns i pocket – för jag kom ihåg morgonens nåd men inte nattens …… och när jag såg det tyckte jag om det. Trofast genom natten, är Gud. Och så tanken att morgonens nåd aldrig skulle vara möjlig om den inte föregås av en natt. Ja, det är ett otroligt fint ord.

  7. Såg den inspelningen för ett par månader sen. Visst har Sunnliden rätt i att det var två helt olika teologiska världsbilder som möttes, men vilka slutsatser drar man av det? Båda borde väl rymmas, men jag förstår att Marcus Birro inte trivs så bra i SvK. Det borde vara ärkebiskopens – och andra prästers – uppgift att göra plats för en Birro – sen kanske han ändå väljer andra sammanhang, men ändå.

    Jag minns att ärkebiskopen pratade om att tro med sitt förnuft eller tro mot sitt förnuft, och att omgivningen alltid bedömer det som att den som tror mot sitt förnuft tror mer. Att den liksom får fler pluspoäng i icke-troendes ögon. Och så fick hon faktiskt Birro tyst någon sekund – taktiskt nog precis innan samtalet avslutades – med en insikt om böneliv, att det blir aldrig perfekt så ska man fixa sitt böneliv först och ta itu med annat sen (som klimatfrågor) kommer man aldrig dit.

    Annars hör man inte just någon svenskkyrklig biskop prata om böneliv. Det är synd.

    1. Jag värjer mig mot att indela tro i tro mer eller mindre – det är ingen tävling. Ja, det är synd att våra kyrkliga ledare inte talar mer eller är större förebilder i ‘det andliga livet’ – jag tror ju tvärt om att det är genom bönelivet som vi kommer till annat sedan, i.e. att bönelivet förändrar oss till att agera.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s