Religiös erfarenhet

Man kan kanske inte kräva av våra tidningar att de ska ha superkoll hur de använder ordet ‘Kyrka’ men ibland kan man undra.

I en kommentar i DN kultur idag, apropå gratisinträde på museum, en DN-medarbetare: ‘Nu när allt färre går i kyrkan så har museerna successivt fått en allt viktigare och mer central roll i samhället som en träffpunkt.’

Är det verkligen sant? Att museer har ersatt kyrkan som träffpunkt? Färre går i kyrkan, men är det verkligen därför som det är bra med gratis inträde på museer?

Människan behöver träffpunkter, så långt är jag med. Resten av argumentationen gick mig förlorad.

Ett annat exempel, från en kvällstidningsbilaga i veckan, var ett porträtt av Johanne Hildebrand, krigskorrespondenten, som alltid känt sig utanför, udda, sedan födseln, och en anledning till det var att hon var ‘oäkta’ och i Lycksele fick inte ‘oäktingar’ döpas i kyrkan på den tiden. Stod det i tidningen.

Johanne och jag är jämngamla, 60-talister, jag hajade till vid det där och var tvungen att googla. Det är inte så att kyrkan vägrade dop till barn födda av ogifta på 60-talet, bra så. Synd att det blev så fel.

Funderar på det där med religiositet som något passé. Musealt. Förpassat. Negativt.

Efter lite drygt tio år som frilans och arbetande i egen regi har jag bestämt mig för att söka anställning, och det föranledde mig att fundera på det där med min egen religiositet. Jag är 50+, en nackdel i arbetssökartillstånd, kvinna, och dessutom uttalat religiös, som söker arbete i näringslivet. Någonstans måste jag ju förklara vad jag sysslat med, det finns som ett religiöst glapp i min arbetslivserfarenhet, hur värderas det?

I mitt nätverkande denna höst finns två trådar. De som ser min religiösa erfarenhet, det arbete som det inneburit, som resulterat i böcker, och det krävs en enorm disciplin för att dra en bok i hamn, men det anses ändå suspekt, något att tona ned, den svenska tråden, ‘Jag kan se att det (din religiositet) kan vara ett problem, att det blir spretigt, konstigt.’ Så den andra tråden, attityden hos mina amerikanska kollegor, ‘HR people love people like you, who are driven, the cross-referencing, the width, it’s interesting.’

Jag vet inte. Men man kan inte slippa undan sin religiösa erfarenhet. Och nu i veckan ska jag på anställningsintervju.

Guds outgrundliga vägar.

10 comments

    1. Så är det ju men samtidigt tycks just religiositet – i alla fall om man är öppen med den – anses som lätt negativ, eller så är det inte så. Tack för din vote of confidence, i vilket fall. Man får se.

  1. Är det så, att vi bekännande kristna är för otydliga och fega, att vi inte lever ett trovärdigt liv?
    Att någon har en genomtänkt livsfilosofi, borde vara en merit om den levs trovärdigt!
    Allt gott, lycka till med jobbsökandet, var den du (i Kristus är) så vinner du respekt!

    1. Tack. Det går väl åt båda hållen – jag vet människor som verkligen är övertygade om att troende människor är mindre vetande – och jag funderar över det. Fast visst är det väl så att tro ändå blir mer accepterat, att många finner det intressant på ett sätt som man kanske inte för en 10-15 år sedan?

  2. Jo, en ökande nyfikenhet gör sig gällande och det är glädjande, må vi vara lyhörda och våga ge ärliga svar! Och det är fascinerande, att när jag gör det blir tron mera verklig för mig själv, jag finner ord för tron som jag inte visste att jag hade!

  3. Tyvärr så ser en del arbetsgivare det som ett hinder om sökanden är aktivt kristen. Mina barn vittnar om hur de blev tvungna att stryka sina kyrkliga meriter ur sitt cv för att få jobb.

    Det finns en rädsla sprungen ur historier om sekter och korståg. Ingen kan idag skilja t ex Svenska kyrkan från Jehovas vittnen eller IS. Man är rädd för all livsåskådning egentligen. Vill vara en .

    1. Jag vet att det tyvärr kan vara så. Det är trist, men för en del människor är det religiösa väldigt svårt att få in. Jag funderar ju på det själv nu när jag söker arbete – för att jag vet att det är så. Å andra sidan har jag träffat det omvända med, nyfikenheten, så det finns med.

  4. Jag undrar om det är DN som blir mossig. Men knappast otroligt att präster kunde säga nej till dop på sextiotalet om man levde sambo.

  5. Jag undrar om det någonsin har varit så att präster i Svenska kyrkan har nekat att döpa ett barn?
    Är det i så fall inte ett allvarligt brott om att villkora nåden?
    Någon som vet?

  6. Jag tror den officiella hållningen alltid varit att man döpt barnen – även om det, när jag googlade, ibland var så att de ‘oäkta’ döptes utanför den ordinarie Gudstjänsten (fast detta var på 1800-talet).Men, jag har som sagt bara googlat lite ytligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s